"Ett barn är inget barn...."

[fru Wahlström]

Jag säger också nummer två, helt klart! Jag ääälskar verkligen att se mina gossar ihop nu när Charlie är "med" mer och Henry märker ju det och leker och donar med sin bror. Supermysigt! Visst finns det dagar, men det är inte dom man kommer ihåg sen...

Kali - fy fasen, jag lider med dig. Förstår helt klart ångesten när den ena skriker och man har fullt upp med den andra. Men jag har verkligen haft det lindrigt mins sagt jämfört med dig. Tyckte att C var krävande som behövde närhet på ett helt annat sätt än vad H gjorde och fortfarande gör. Men när jag läser vad du skriver så skäms jag över att jag ens tyckt det var jobbigt en endaste gång. Önskar verkligen det fanns något som underlättade för dig men hang in there och förhoppningsvis om ett tag så är du enormt styrkt av detta och kommer bara ihåg de glada stunderna! Men du är verkligen en supermamma i mina ögon!

Härliga Töser - oj, hade missat att du är gravid igen, GRATTIS!

[Kali]

medea och fru wahlström: TACK! det värmer mer än ni tror!

klart det handlar om inställning också men jag tror det finns ett gäng här som kan intyga både att jag är väldigt lugn o väldigt positiv! men det som jag saknar hela tiden är att saker och ting kan vara BÅDE OCH.

att få barn är definitivt det absolut mest fantastiska, underbara, spännande, otroliga och bästa jag någonsin varit med om. det är vansinnigt roligt att följa dessa små knyten, all den kärlek, alla upplevelser som blir tusen gånger bättre när man får uppleva dem ihop med sitt barn.

att få barn är också det absolut jobbigaste jag gjort. sen jag blev mamma för 2,5 år sedan har jag inte varit ledig en sekund. Mentalt alltså.

jag trivs med att vara mamma. det roliga överväger det jobbiga tusenfalt. men det betyder ju inte att det jobbiga inte finns. och som du skrev fru wahlström, jag tror också man växer med det.

ibland känns det som att man inte får tycka att ens barn är både apjobbiga och gudagåvor, som att man är dålig om man inte skulle tycka varje sekund var fantastisk. det är helt märkligt för mig, det finns ingenting i livet (eller nja, möjligen choklad då... ) som BARA är bra eller dåligt.

men sen är det möjligt att jag har andra krav på mig själv som mamma. för mig är det tex väldigt viktigt att vara tillgänglig o svara på mina barns behov. innan alma föddes och jag av naturliga skäl inte kunde vara hemma har jag aldrig lämnat jakob en enda natt. jag står inte ut med att låta små bebisar gråta. jag tror inte att de själva har möjlighet att ta hand om de känslorna. givetvis gör det att jag känner mig otillräcklig om mitt barn ändå måste gråta.

samtidigt är jag säker på att jag får belöning för mitt (självvalda) slit! jag har världens mysigaste små barn, en son som alla berömmer för att han är så lugn o så trygg o så social. o jag är glad att han vågar få utbrott, att han inte är rädd att testa om vi kan hantera alla hans värsta känslor, och det kan vi ju! och alma visar ju också med all tydlighet att hon vet vad hon vill - och är van att få de behoven tillgodosedda. det är precis så jag vill uppfostra mina barn.

fast får jag frågan skulle jag aldrig svara så kategoriskt som nummer 1 eller 2. och jag tycker att det är viktigt att hur roliga fina o härliga ungar man än har så har man bättre o sämre dagar och att man alltid får lov att klaga utan att bli dömd för det, olika saker är helt enkelt olika jobbiga för olika människor!

[Medea]

medea och fru wahlström: TACK! det värmer mer än ni tror!

klart det handlar om inställning också men jag tror det finns ett gäng här som kan intyga både att jag är väldigt lugn o väldigt positiv! men det som jag saknar hela tiden är att saker och ting kan vara BÅDE OCH.

att få barn är definitivt det absolut mest fantastiska, underbara, spännande, otroliga och bästa jag någonsin varit med om. det är vansinnigt roligt att följa dessa små knyten, all den kärlek, alla upplevelser som blir tusen gånger bättre när man får uppleva dem ihop med sitt barn.

att få barn är också det absolut jobbigaste jag gjort. sen jag blev mamma för 2,5 år sedan har jag inte varit ledig en sekund. Mentalt alltså.

jag trivs med att vara mamma. det roliga överväger det jobbiga tusenfalt. men det betyder ju inte att det jobbiga inte finns. och som du skrev fru wahlström, jag tror också man växer med det.

ibland känns det som att man inte får tycka att ens barn är både apjobbiga och gudagåvor, som att man är dålig om man inte skulle tycka varje sekund var fantastisk. det är helt märkligt för mig, det finns ingenting i livet (eller nja, möjligen choklad då... ) som BARA är bra eller dåligt.

men sen är det möjligt att jag har andra krav på mig själv som mamma. för mig är det tex väldigt viktigt att vara tillgänglig o svara på mina barns behov. innan alma föddes och jag av naturliga skäl inte kunde vara hemma har jag aldrig lämnat jakob en enda natt. jag står inte ut med att låta små bebisar gråta. jag tror inte att de själva har möjlighet att ta hand om de känslorna. givetvis gör det att jag känner mig otillräcklig om mitt barn ändå måste gråta.

samtidigt är jag säker på att jag får belöning för mitt (självvalda) slit! jag har världens mysigaste små barn, en son som alla berömmer för att han är så lugn o så trygg o så social. o jag är glad att han vågar få utbrott, att han inte är rädd att testa om vi kan hantera alla hans värsta känslor, och det kan vi ju! och alma visar ju också med all tydlighet att hon vet vad hon vill - och är van att få de behoven tillgodosedda. det är precis så jag vill uppfostra mina barn.

fast får jag frågan skulle jag aldrig svara så kategoriskt som nummer 1 eller 2. och jag tycker att det är viktigt att hur roliga fina o härliga ungar man än har så har man bättre o sämre dagar och att man alltid får lov att klaga utan att bli dömd för det, olika saker är helt enkelt olika jobbiga för olika människor!

Jag tror att det är jäkligt viktigt, som du säger bekräfta barnen.
Draken är otroligt viljestark med ett hett temperament och det är tufft att ha en unge som kastar sig på marken i ren ilska men ilska är ju i sig inte något negativt.
Jag bekräftar ilskan eller när hon är ledsen, hon får vara arg utan att jag är "in her face" med det, det är ok.

Jag är också den lugna typen med mycket tålamod när det kommer till mina barn men även fast man är lugn och bekräftar så kan man känna sig kass som inte kan övertala kroppen att få några armar extra så man kan bära på båda eller bota mardrömmar.
Man kan bara göra det bästa av det helt enkelt, och visst handlar mycket av inställning.
Skulle jag ha idiothårda krav på mig att fixa en arsle som en sprinterlöpare så skulle jag nog vara en ganska stressad mamma, men mindre tålamod.

När en "kris" är över så fattar man givetvis att man inte kan klona sig, att man är ok, det svåra är att ta med sig det när det just krisar.

Draken vaknade ledsen en gång för att hon hade sovit för lite och jag fann ingen annan råd än att lägga mig bredvid henne med Puddingen (Livia) mellan mina ben.
Det fungerade ganska bra jag var nära båda och det känns viktigt.
Puddingen svarade med att sprutlackera sängen med amningsbajs...min mans sida, hehe.

[sprallos]

Kali...du är så underbar!! Det är ju precis så det ÄR....både och! Jag tycker det är en otrolig styrka att kunna säga och stå för att man tycker att ens älskade älsklings älskling är det jobbigaste man vet. Det är inte lätt att vara förälder, speciellt inte när man får ett barn som inte sover på nätterna...huga vad sömnbrist kan göra med en.

Jag vet att jag kommer få härdsmälta mer än en gång de kommande månaderna och undra vad f*n jag håller på med....men sen kommer det lättare perioder igen. Så är det ju...om 5år kommer vi alla titta tillbaka på den här tiden vi är i nu och säga "Oj vad tiden gick fort....nu har vi en 8 åring och en 5 åring...vad hände?!"

Det är nog som med förlossningar....inför dom får man alltid höra antingen skräckexemplen eller dom som släppte en fis och ut flög en unge, helt smärtfritt. Den stoooora grå massan där mellan hör man sällan om.

[Öga]

Haha Sprallos! Själv har jag ju bara en men jag tror på en kombo av bägge svaren =P

[ToToRo]

kali: självklart får man tycka sina barn e skitjobbiga tror ingen säger nå annat. Jag tycker det i perioder är skitjobbigt med, men just nu mår jag bra och då känns det så viktigt för mig att få vara i de possitiva stunderna. Livet är en "berg och dalbana" Vet inte hur många ggr jag försökt sälja mina barn på blocket. Mentalt lärde jag mig att fly redan med liam och där är pysselt en gåva. Man hitta sitt sätt att släppa barnen ur tanken. Min frid fann jag med leiha genom att bara acceptera hennes skrik vilket verka störa andra mer än mig själv nu. Idag kom grannen ut med en oroad blick och undrade om jag ville ha hjälp. (leiha gallskrek i huset, liam stod och skotta grus och jag satt i bilbarnstolen i hopp om att inte komma allt för sent )

Jag är ingen supermamma och kommer aldrig bli det utan jag får nöja mig med den jag är. Jag blir förbannad och skriker, men sån e jag. Jag är kanske på tok för hård i min uppfostran men det e så jag uppfostrar.

sprallos: tror alla åldrar har nått spännande att ta med sig.. här bävar jag för en tjej i tonåren... URK, måtte hon inte bli som mig..

[shoegal]

Oj vilket spännande tråd! Jätteintressant att läsa alla svar. Jag har ju "bara" ett barn men tillhör dem som tycker, precis som Kali skriver, att det både sjukt jobbigt och underbart på en och samma gång. Jag upplevde spädbarnstiden som väldigt tuff, förmodligen mycket pga Elis kolik och min extrema sömnbrist (sov inte mer än fyra timmar i sträck de första sju månaderna), men också pga omställningen av att ha levt helt och hållet fritt och egoistiskt till att sätta någon annans behov framför alla ens egna. Det tog tid! I min mammagrupp på BVC kände jag ofta att jag var den enda som tyckte det var jobbigt, och att de andra inte ville att jag skulle prata om att jag tyckte det var jobbigt, utan man skulle bara tycka allt var underbart.

Jag tycker ett barn är ganska nog för mig just nu, Elis prövar mig dagligen med sina utbrott och trots. Det känns också tabu att känna så, för ALLA frågar när tvåan ska komma och ALLA säger att Elis bara måste få ett syskon för guuuud så trist att vara ensambarn!

Vet inte riktigt vad jag ville säga med mitt inlägg; kanske att det beror på hur man är som person (ens personlighet, självkänsla, krav på sig själv) och vilket barn man får?

Ska bli spännande att se vad det är för person som finns i din mage och jag ska med spänning följa ditt liv som tvåbarnsmor framöver

[Fru S.]

Oj oj oj. Jag funderar mycket över att bli tvåbarnsmamma just nu. Rätt naturligt det jag tänker mest på är hur jag ska kunna räcka till, hur jag ska kunna älska, ta hand om, leka med, uppfostra två när jag tycker att ett barn är krävande... Om än en fantastisk unge.

Jag måste bara säga att jag beundra er alla så mycket. Ni erkänner att ni också funderar, det är vad som gör er (oss) till bra föräldrar. Jag tror nämligen på att om man man inte är så jävla bergsäker på saker så gör man sitt yttersta för att göra sitt bästa.

Jag har inte fått höra några uttalanden än, vi har inte sagt det till så många än och dom få jag sagt det till har bara varit lyckliga för oss....

[Snigel]

Kali, jag måste bara få säga att jag var tvungen att läsa din beskrivning av din äldstes humör högt för min sambo- det hade verkligen kunnat varit en beskrivning av vår Liam! Sååå exakt det vi har just nu (fast Liam är nästan ett år yngre).
Hoppas innerligt att det hinner gå över innan tvåan ska göra entré i mars! :S

[Kali]

sprallos: TACK!

snigel: smart av liam att ta det nu då, är säkert överspelat tills mars!

[sprallos]

Det ar genom att prata om saker man bearbetar dom, så det är därför det är så intressant. Sen kan jag inte sluta förundras över alla manniskor som ger sig själv rätten att lägga sig i andras liv. Tänker på dig shoegal. Om och i så fall när ni skaffar 2:an är er och endast ensak.

[Fjut]

Hej alla mammor!
Jag har både gråtit och skrattat när jag har läst i denna tråd.
Tankarna finns ju på att skaffa en till liten illbatting, men jag tänker ungefär som du Shoegal...
Tilde har varit rent utsakt urjobbig vissa peioder, och det har varit kolik i fasen 10 månader känns det som.
Jag kan säga att jag får fortfarande inte sova mer än 3-4 timmar i sträck på natten.

Samtidigt som man bara vill sova, sälja på blocket, skicka i ett ofrankerat kuvert, you name it, så kan man inte låta bli att ÄLSKA.
Kärleken till ett barn är nog det mäktigaste som finns i hela världen.

Känns som jag vill hinna pusta ut, ta ett "sabbats-år" från det här innan jag "fiser" ut en unge till!

Men nu har det ju gått ett tag sedan du skrev den här tråden Sprallos.
Har du hittat ditt "facit" nu?

Kram Fjut

[Kali]

kul att den här tråden väckts till liv, tack fjut! så roligt att läsa vad jag skrev då. ja herregud vilket år vi haft! o allt jag skrev har jag fortfarande färskt i minnet. men nu ligger båda kottarna och snarkar sött bredvid varandra i sängen, jag har plockat upp alla leksaker och sopat upp sanden i hallen och nu kan jag fixa lite med datorn och prata i telefon. och när sambon kommer hem kommer vi dessutom hinna prata (och göra annat kul ) men det tog nästan ett år innan vi var där.... och jag är glad att jag inte visste i somras att det var ett halvår kvar innan det verkligen blev lättare!

det vi inte visste då var ju att jakob var glutenintolerant, vilket förmodligen var anledningen till våra väldigt jobbiga nätter med honom. det är ju en helt annan sak nu. men det blir verkligen bara roligare och roligare! (det var också kul att jag hade rätt i hennes krypande, det kom ju vid 6 månader, däremot slutade jag inte bära henne för det, vi bär henne fortfarande jättemycket och hon sover fortfarande inte själv (däremot hela kvällarna med sin bror nu, det är fint ) )

[sprallos]

Kul att läsa tråden igen!

Ja, inte vet jag om jag har facit direkt, men jag vet hur det första ½ året blev i alla fall...Det har varit lika jobbigt och lika underbart som jag trodde. Nej, det har faktiskt varit lättare, det är tur jag var inställd på kaosets kaos...för det blev det inte. Hon fick inte kolik, hon sov bra (åt en gång) redan från start och Victor har älskat henne från dag 1 och varit världens bästa brorsa hela tiden.

Ebba har bjudit upp till mer kamp än vad Victor någonsin gjorde, men han var ju vääärldens lättaste bebis. Hon har velat vara i famnen, inte ligga ner någonsin. Babygymmet sålde vi tidigt...så det var jobbig tid när hon var för liten för att hålla upp kroppen själv och man hade henne på axeln hela dagarna. Amningen var lättare denna gång, fick inte dom där pansarbrösten lika ofta som med Victor. Däremot har vi fått införa separerade sovrum tidigt. Victor har sovit med pappa i gästrummet. Det har varit det sätt som gjort att vi alla sovit mest och bäst. Han kommer över på natten nästan varje dag. NU har han dock börjat sova lite oftare i egen säng...men det är ingen rutin.

Nu är hon 7½ mån och har varit en glad och nöjd bebis länge. Hon älskar sin storebror som älskar henne tillbaka till 1000. Hennes välbefinnande gör före hans eget liksom. Blir hon ledsen blir han ledsen...osv. Hon kryper inte, men går runt i sin gåstol och kollar på vad han gör. Han har med henne i alla sina lekar även om hon inte förstår det ännu...

[trudy]

Närvi väntade 2:an så fick vi 50/50 på reaktionen. "Så tät? det blir ju jätte jobbigt!" / "nej va underbart med syskon till niklas"

Jag tycker som så att det är en bergodalbana från dag till dag. Visa dagar skratar och busar vi hela dagen och nästa kämpar man mot tårarna av utmatning och rådlöshet. 1:an va bara 2 år och 3 månader när 2:an kom så 1:an har kommit in i 3 årstrotsen, så det har ju gjort det jobbigare än vad jag själv hade trot att det skulle bli. Men vem hade sagt att det var lätt med barn? Det tar ju en hel by att uppfostra ett barn, så en stad för 2 barn ;P ?

Så min slutsats är att det är en bergodalbana med både jobbiga och underbara stunder. Men de underbara stunderna väger över de jobbiga