Erfarenhet från socialen

[eyden]

Läste om familjen som hade haft problem med socialen och tänkte dela med mig av mina erfarenheter...

När vår son föddes för några år sedan så var det en otrolig lycka. Vi fick hjälp från IVF och blev prioriterade då min sambo hade endometrios och en graviditet eventuellt kunde bota hennes besvär, och blev gravida på första försöket med endast ett befruktat ägg. Oddsen var verkligen emot oss fick vi veta i efterhand och nio månader senare föddes vår skatt.

Min sambo fick det dock svårt då han inte ville amma som han skulle och efter att försökt alldeles för länge så blev det hela slutligen lite akut och vi fick en remiss till tillväxtenheten när han var 8 månader. Samtidigt så blev det för mycket för min sambo som bröt ihop och fick diagnosen förlossningsdepression.

Vår läkare på barnmedicin tipsade om att kommunen kunde erbjuda hjälp till utsatta familjer och vi tackade motvilligt ja. Vi träffade någon på socialen och insåg efter hand att hjälpen skulle komma i form av tips och inte fysisk hjälp, som vi hade talat om från början. Vi var villiga att testa.

Tre kvinnor kom nu hem till oss två åt gången och var med också lekte med vår son och observerade hur vi agerade med honom och gav tips i allt som hade med barnskötsel att göra. Som att ha två dagisskötare hemma. De var trevliga och vi uppskattade hjälpen till att börja med, men det visade sig svårare och svårare att bli av med dem. De kom några dagar i veckan och min sambo som var hemma på dagarna började tycka det var jobbigt och vill minska på besöken då det band upp henne.

Samtidigt träffade vi socialen och barnmorskan och mötena började få en mer och mer hotfull stämning. Jag som inte insåg det lät min sambo gå själv på mötena tills jag en dag fick ett samtal från barnmorskan som bad mig komma då min sambo brytit ihop. Det visade sig att den "snälla" tanten från socialen börjat komma med en massa anklagelser och skuldbelagt min sambo för att vår son inte växte som han skulle. Min sambo som fortfarande led av sin depression blev snabbt sämre och ett helvete började för oss.

När det slutligen var dags för en utvärdering med socialen angående de tre tanternas besök så hade vi ett enskilt möte med tanterna där det berättade att de tyckte att var bra och att vi interagerade bra med honom, och att han låg långt före andra barn i hans ålder och visade tydliga tecken på humor (något som visst var bra för barn i hans ålder, han var väl lite mer än ett år då).

När mötet väl kom så var tonen en annan, tanterna började ta upp problem vi hade och att de var oroliga för vår son och tyckte att vi skulle fortsätta på obestämd tid. Jag blev vansinnig och skällde ut allithopa. Jag är en väldigt konflikträdd person och gångerna jag skällt ut någon kan lätt räknas på en hand, men då brast det. De hade låtit oss tro att allt var bra, men när vi väl satt där så lät det annorlunda.

Men socialen tänkte inte släppa oss, vi blev kallade på fler möten och skulle tala med henne var och en för sig. Och mötena med tanterna skulle fortsätta. Vi kände hopplösheten växa och min sambo mådde allt sämre.

Vi blev också mer och mer oroliga över att socialen skulle ta vår son och började kolla upp vad lagen sa och hur utsatt vår situation var, vi har som tur var både jurister och före detta socialarbetare i vår bekantskapsgrupp och insåg snart att eftersom vi anmält oss frivilligt så hade socialen inte någon rätt att kräva något av oss, inte på det sättet de framställde saker åtminstone.

Så vi bestämde oss att ta strid.

Inför ett planerat möte så bestämde vi oss för att konfrontera vår socialarbetare och jag skrev ett långt brev där jag förklarade vår situation och hur vi ansåg att vi blivit motarbetade, jag skickade det dagen innan mötet till både socialarbetaren och till hennes chef. VI påtalade ett antal fel som gjorts - bland annat att vår barnmorska hade frångått sekretess och hela tiden informerat socialarbetaren saker som vi inte ansåg att hon hade något att göra med. Ett uppenbart tjänstefel, och flera andra detaljer. Till mötet tog jag med svärföräldrarna och under en timme satt jag tyst och lyssnade medan de skällde ut henne och anklagade henne för att förstöra vår familjs möjlighet att komma på fötter. En alldeles underbar timme...

Samarbetet tog slut den dagen... vi hade ett möte till med dagistanterna - för förutom att de förådde oss så hade de hjälpt oss och gett många bra tips. Och de var varma och trevliga människor.

Idag är vår son fyra år och helt underbar. Han är fortfarande liten och vi har fortfarande kontakter med tillväxtenheten, men på våra villkor. På dagis beskriver de honom som en viljestark pojke som både kan leda en grupp och acceptera att bli ledd. Han är nästan alltid glad och snäll. Givetvis finns det massa bus i honom, men det gör det i hans föräldrar med. Vi har en underbar kontakt med mycket kramar och mys. Han är en bra kompis och har många kompisar som tycker om honom och när vi i våras var borta på semester så hade två flickor gråtit för att de saknade honom så mycket.

I allt detta har min sambo alltid funnits där för vår son. Trots sin sjukdom så kommer han alltid först och jag känner ingen som ger sina barn så mycket av sig själv och sin tid.

Min sambo är fortfarande sjukskriven, och hon har haft det tufft. Socialen sänkte henne när hon mådde som sämst, men hon står fortfarande och skall snart börja arbetsträna och hon har stora förhoppningar om framtiden...

[Supermamman]

Men gud vilken resa ni har varit med om ja avundas er inte men ja tycker ni va otroligt stark som tog er strid och segrade och ja är säker på att ni är helt underbara föräldrar till eran lille son. Ja önskar er all lycka och välgång

[Taweret]

Vilken tuff situation ni handlade i vilken tur att ni tog striden och sa ifrån till socialen. Verkligen dåligt av er barnmorska att göra så. Vad skönt att höra att det går bra för er son och att din sambo snart ska börja arbetsträna.

[Medea]

Skönt att ni hade människor omkring er som stöttade er i att ni faktiskt inte gjort något fel.
Ett hett tips är att få allt, då menar jag allt dokumenterat.
Soc är inte mer än människor, ibland helt fantastiska ibland det motsatta och då är det en trygghet att ha allt på papper.
För att orka gå in i en strid när man är som mest sårbar så krävs det styrka, skönt att höra att ni hade den.

Jag tycker att sådant här är obehagligt då jag själv blivit anmäld av en bvc ssk, enbart pga mina diagnoser adhd/as, inget annat, alltså inget annat att ta på men man blir rädd.
"Min" soc tant var dock underbar och det fanns inget att spinna vidare på.
Men rädd blir man, hade mycket mardrömmar under den tiden.