Envishet /trots/mamma upp i dagen?

[emmyli]

Hej!
Vår dotter har de snaste dagarn blivit någon annan, ja det känns ivarje fall så. Om vi gör något hon inte vill så blir hon arg/ledssen och skriker gråter i 10-20 min. De går inte att distrahera henne eller att förklara varför eller försöka trösta henne. Allt är fel. Vi vet inte riktigt hur vi ska göra har lagt henne i sängen så att hon får vara ifred men det känns inge bra. Jag hade gärna velat hålla i henne tills hon blir lugn men hon vill verkligen inte vara i famnen.

Ja jag ser ju mig själv i henne, ibland blir jag arg/ledssen och vet oftast inte varför utan de tar ett tag innan jag kommer på vad de är. Jag vill ju inte att hon ska bli som jag. Är de någon som har något magiskt spö som kan säga hur man ska göra för att både hon och vi ska kunna göra de bästa av situationen och att hon ska kunna få ett bra sätt att hantera sina känslor i framtiden?

[Tossy]

Det där känner jag igen Ida kunde vråla rakt ut och sen vara jätteledsen, ibland helt utan anledning. Just nu är vi inne i en bättre period. Vi satte in henne i rummet och sa att hon kunde komma ut igen när hon var glad. Aldrig när hon var snäll, för vi ville inte att hon skulle tro att hon var dum. Vi valde dessutom att aldrig sätta henne i sängen, för jag ville inte förknippa sängen med något tråkigt, utan vi satte henne på golvet bara och drog igen dörren lite. Det mest för att spara våra öron, haha. Efter en stund lugnade hon ner sig och började leka, då gick vi in igen och pratade lite med henne och gjorde avslut på vad som hänt.

Det var värst när språket började komma och hon ville säga mer än hon kunde, när det sen släppte mer så lugnade hon ner sig. Det är väl bara en liten försmak på 2-årstrotset, så vi har mer att vänta Men den som väntar på nåt gott.... eller vad?

[Medea]

Känner också igen Draken i det där som kan bli flyförbannad. Jag bekräftar henne typ: Jag förstår att du är förbannad och det är ok.
Ilska behöver ju inte vara fel eller negativt och sedan lämnar jag henne med ilskan tills den gått över.
Det fungerar ju inte att trösta och ärligt talat, vem vill ha tröst när man är så förbannad så hela proppskåpet har gått uppe i skallen.

Jag undviker också många konflikter och väljer mina fajter.
Många gånger så ignorerar jag eftersom jag skulle föda drygerier som tex dra i gardiner om jag säger till.

[sprallos]

Säg till om du hittar det där trollspöet, jag behöver också ett..
Jag minns att Victor hade en period kring 1½ då han var sån, det gick över och nu har det kommit tillbaka fast större liksom. Tror det är 3 års trotset som börjar ge sig till känna. Det är ok, man får bli arg...man måste inte distraheras.

[shoegal]

Med Elis har det fungerat bäst att bekräfta att han är arg eller ledsen. Jag tror att man som förälder bekräftar man hela tiden barnet och lär dem ord för saker genom att berätta vad det är som händer "oj vad glad du är", "du gillade maten", "du tycker om nallen" etc. På samma sätt behöver barnet få hjälp med att förstå vad det är som händer när de blir ledsna eller arga, så jag tror att det är bra att få stanna kvar i den arga/ledsna känslan ett tag och att man som förälder hjälper barnet sätta ord och på så sätt börja kategorisera vad det är som hänt.

Med Elis har detta funkat, han vill ha ha bekräftelse på allt han gör (vill alltid att man repeterar vad han precis sagt) och han vill ha bekräftelse på att han är arg/ledsen och det gör att han snabbare kan ta sig ur ilskan.

[emmyli]

Tack för era råd. Vi får testa nästa gång ett utbrott kommer. Tror att lite kan att göra med att hon får för lite egen tid med mig så de ska jag försöka ändra.
Meda ja fy vad man skulle bli arg ifall någon försökte trösta en när man var arg bra att du upplyste mig om den synvinkeln.

[che]

Med Elis har det fungerat bäst att bekräfta att han är arg eller ledsen. Jag tror att man som förälder bekräftar man hela tiden barnet och lär dem ord för saker genom att berätta vad det är som händer "oj vad glad du är", "du gillade maten", "du tycker om nallen" etc. På samma sätt behöver barnet få hjälp med att förstå vad det är som händer när de blir ledsna eller arga, så jag tror att det är bra att få stanna kvar i den arga/ledsna känslan ett tag och att man som förälder hjälper barnet sätta ord och på så sätt börja kategorisera vad det är som hänt.

Med Elis har detta funkat, han vill ha ha bekräftelse på allt han gör (vill alltid att man repeterar vad han precis sagt) och han vill ha bekräftelse på att han är arg/ledsen och det gör att han snabbare kan ta sig ur ilskan.

Vad fint beskrivet! Så här tänker jag också, i den mån jag orkar (är ju inte alltid tålamodet räcker till). Barnet måste få känna alla känslor o att det finns plats o utrymme för de. De behöver också hjälp att förstå vad som händer o vad de ska göra med alla känslor. Samtidigt som vi måste tillåta känslorna ska vi heller inte vara rädda för att sätta upp gränser kring oss själva. Det är på det sättet barnet lär sig att sätta upp egna gränser. Tex kan man ju förstå att barnet slår mamma när barnet är argt, det är ju för att alla känslorna exploderar men det innebär ju inte att barnet får skada ngn annan eller att man är ngn slags matta för det. Naturligtvis har vuxna gränser för vad som är ok o inte ok att överskrida.

I fsk övar de flesta pedagoger hur man ser ut när man är, lessen, glad, orolig osv. Man pratar också om hur det känns när ansiktet ser ut så, vad det är som känns i kroppen alltså. Jag tycker det är en bra övning att göra hemma också, naturligtvis anpassad efter barnets ålder.



Sen är det såklart olika med olika barn. Som medea säger vill inte alla bli tröstade när de är arga, kanske är barnet inte alls öppet inför att prata om det heller. Då kan det finnas andra varianter som passar både barn o vuxna bättre. Jag själv känner rent spontant att jag inte vill lämna mitt eget barn ensam med känslan men jag har å andra sidan inte ett större barn än. Allt kan ju ändra sig menar jag. Vid två tillfällen har vi tagit en paus här hemma som innebär att jag separerar mig från mitt barn nån minut för att återfå lugnet. Det handlar alltså inte om att mitt barn är för jobbigt för att jag ska kunna bära barnets känsla utan snarare om att jag själv inte kan kontrollera mig o snart exploderar. Såklart i anslutning till dålig nattsömn. Då är mitt tålamod som sämst.