ensam....

[min]

ensam...
.... kan man känna att man är jätte ensam fast man är i en förhållande?

Ja jag känner mig lite så nu... efter en tid med varanndra, gått över 1 års barriern och kanske är det det.
Men känner mig så otroligt ensam ibland.

När man har en man/sambo/kille (partner på nått sätt) som efter ett tag slutat att "röra" vid en, och säger att han inte vet varför han "kan" eller "får" lust till att röra mera eller kanske inte "mera" men så som det var i början.
Börjar man analysera om vad man gör för fel... eller kanske vad man har "tappat" som var så sexigt i början av förhållandet... mitt charm.. min "härliga" still som han kanske tyckte då?

Ja jag vet inte, och svaret till det är "jag vet inte" till det heller.

När man har suttit och gråtit och undrar vad man gör/är för fel och ingen reaktion kommer, inte äns en örfil och en nerbrytning på golvet och sen ryter att "käften med dig kvinna, jag älskar dig som du är, jag bara har låg sex-drive och är allmänt kall" så blir man totall förstörd när man absolut får inget tillbaks!

När allt jag vill göra och gör är för honom, och känns som inget kommer tillbaks, kärleken som fanns finns liksom inte där längre... från hans sida.... känns det som, fast han säger att han älskar mig jätte mycket!
Visst kan jag vara "överkännslig" och tycka saker som inte äns är där.... men min kärlek behöver matas och när man inte får nån uppmärksamhet värken i sängen eller i vardagliga livet... vilket var Guds son i början, allt var som jag hade kommit till himlen, som om han var djävulen i alla fall, uppe i himlen, gjorde mig helt förblindad av hans kunnighet och sen bara..... slutar, får mig att känna som om han har sugit ur all min livs kärlek och sen tappat intresset för mig...

Jag dör av saknad, jag dör av att inte få hans händer om mig, jag dör av att inte få känna hans lukt eller andetag på mig.... jag dör för min själ lider av att inte få känna det han lät mig känna i början....

Varför har allt blivit så vardagligt eller tråkigt?
Vad ska jag göra för att det blir bättre? ( jag har förfört honom, han har sagt nej och fått mig att känna mig blyg)

Sluta att tänka, sluta att bry mig, sluta att känna, sluta att titta, sluta att sakna.... jag dör då!

Förlåt om jag skriver lite "halv galet", ville bara att nån läste, kanske känner lika men ändå inte....

Ville mest lyfta på hjärta...

[Lejonella]

Har ni nyligen fått barn??? En del killar blir ju lite skrämda av det som händer med kvinnans kropp då, och att hon nu liksom också är mamma...

Kan det vara så tror du???

[SaraL]

Precis det du beskriver har jag känt. Eftersom jag kände mig ensam och övergiven i förhållandet under så lång tid insåg jag att det inte var rättvist mot mig själv att känna så. Det tog emot att inse det och att det bästa alternativet för MIG var att lämna honom. Så jag berättade hur jag kände och sa att jag inte kunde leva på det viset längre och att jag skulle leta efter en lägenhet.
Sambon började tokgrina och sa att det ville han absolut inte. Att han älskade mig över allt annat och att han ville att det skulle vara vi 2.

Tyvärr var det som krävdes för att han skulle inse allvaret i det hela. Hur dåligt jag egentligen mådde. Även fast jag sagt det flera gånger om så var det som att budskapet inte riktigt gått fram.
Men den gången FATTADE han vad jag sa.
Efter det samtalet så försökte han verkligen att ändra sig och det funkade.
Är ledsen över att det var de som krävdes för att han skulle förstå mig och inse allvaret. Nu har vi det bättre än vi någonsin har haft det, kära i varandra som aldrig förr, en helt underbar liten son. Men visst har vi våra dalgångar med men dom tar vi oss ur och känner oss starkare då vi klarat av klättringen tillbaka till toppen.

Hoppas verkligen att din karl inser hur illa han gör dig genom att ignorera dina känslor. Det gör så fruktansvärt ont. Och det hemska i det hela är att det krävs så lite för att det ska kännas bättre. En liten kram då man står och lagar mat, eller ett "va fin du är idag". Det är inte ens svårt.

Ha det så bra och sätt dig ner och ta ett riktigt allvarligt snack med gubben din. Ge dig inte förrän budskapet har gått fram och fattar han inte så är det inget förhållande som jag skulle vilja stanna kvar i.

[min]

Tack för svar! Nej vi har inte barn... änn... jag har 3 han har 1, sedan tidigare.

SaraL, allt du säger är mer eller mindre så... jag har pratat med honom, på mitt lilla knasiga sätt, och jag tror det gick fram.
jag är en klurig person, hatar att såra och vill värkligen inte göra honom illa, men sa saker som fick honom att tappa talförmågan... men att senare komma fram och pussa på mig och med ett leende säga att han älskar mig, klappa mig lite på rumpan när han går förbi och nyper mig lite på armen =D det är nästan allt jag begär, en liten igen kännande här hemma...

tack för att ni tog er tid att läsa, det uppskattas.
Kommer säkert tillbaks, då vi har ett långt "underligt" förhållande, med att vi har 14 års mellan rum.

tack igen för eran tid.

J

[SaraL]

Va skönt att ni har tagit er ett rejält snack och att det gick in skallen på gubben din.
Det är verkligen inte roligt att såra men ibland är det nödvändigt. Och det enda som sårar då är sanningen. Och en klapp på rumpan och lite småflörtande då och då är det enda som behövs. Det är inte avancerande grejer man ber om.

Män är verkligen förunderliga varelser. För att dom ska fatta något måste man banka in det i skallen på dom! Och inte ens då är det säkert att dom fattat.
Tacka vet jag kvinnor! Lätta att läsa och man förstår allt vi säger. Om man frågar en kvinna förstås.

Hoppas att det känns bättre för dig och att ensamheten gått över. Kram!

[min]

Tack =D för din tid! Jo det känns bättre, han försöker men små steg. Får nöjja mig med det ett tag.

/J