En mammas halvnojjiga tankar...

[sprallos]

Svårt att säga...jag vet att de barn vi trott ha någon diagnos och vi tagit upp det med skolsköterska osv har inte velat utreda förrän dom är närmare 5-6 år eftersom det innan dess ofta bara är en omognad.
Oavsett så är det bra att du är vaksam och "beredd". Det skadar inte att vara förberedd även om det inte alls behöver vara så!

[Taweret]

Det är ju vanligast att man inte börjar göra en utredning före skolåldern men det går. En kompis till har en systerdotter som fick diagnos redan som 3-4 åring så bevisligen så går det ju.

Vad säger dom på dagis? Tycker dom att han är mer "besvärlig" än andra barn i samma ålder, utmärker han sig extra mycket. Du kan ju alltid börja höra dig för om det är möjligt med en tidig utredning eftersom att då kan nu redan nu hitta strategier för Teodor hur han ska hantera sina utbrott.

[Kali]

som sprallos och taweret är inne på så vill man helst inte diagnostisera små barn. det beror på att variationen i normalutvecklingen är så väldigt stor och det är ofta mycket svårt att säga om ett specifikt beteende beror på en diagnos eller bara är en omognad/fas som kommer växa bort allt eftersom barnet utvecklas.

dock finns det ju en stark ärftlig komponent i adhd så precis som du säger ökar ju risken om nu N har det. (bra med vuxenutredningen!) men det finns också massor av forskning på adhd. jag tycker du skall ha lite koll på den, skaffa dig lite kunskap så att du kan, som du redan tänkt, vara förberedd och observant.
använd dig också av förskolepersonalen, be dem vara observanta så att om det visar sig att teodor behöver extra stöd kan få det direkt!

och skulle det vara så att teodor har adhd, ja, då är ju inte det hela världen. han är samma underbara unge ändå och eftersom han har dig som mamma så har han alla chanser att få maximal träning från tidig ålder och kunna göra allt vad han vill i framtiden

[Lejonella]

Hmmm, svårt att veta. Det jag har "hört" av en specialpedagog (med ett barn hemma med sdhd) är att det inte riktigt visar sig så tidigt. Antar att man utgår från det som Sprallos säger: att det kan handla om en mognadsfråga.

Fast jag tänker lite, har ett barn adhd eller så så brukar dom väl inte vara så utvecklade språkligt redan i Thedors ålder med språket? Brukar dom inte ha vissa svårighetet med talet och /eller motoriken? Har snappat upp någonstans att dom är sena i utvecklingen fast jag vet inte säkert..

[che]

Som Kali säger är det mkt ovanligt med diagnoser så tidigt. Jag har funderat mkt på diagnosernas vara o icke vara. Det här svaret kan som vanligt bli hur långt som helst...blä, vill alltid snacka face to face.

Hur som låter det inte på din beskrivning som ngt särskilt att oroa sig för. Säg den mamma o kanske även pappa för den delen som inte undrat om deras barn haft adhd eller annat. Barnet kan inte så att säga stänga av sin energi eller sina känslor. Därför kan de upplevas som oerhört intensiva. När de går upp i varv behöver de hjälp att komma ner igen. För vissa barn går detta fort o för andra tar det långt tid. För vissa barn släpper detta tidigt o för andra ligger det kvar längre. Precis som med nattning, jag vet tex att mitt barn är trött men h*n kan bara inte somna utan måste ha hjälp. Oftast står vaggning på schemat i mitt hem.Mitt barn måste alltså ha hjälp att komma ner i varv o komma till ro. Precis så är det med känslor också. Barnet behöver hjälp att sätta ord på sina känslor o behöver veta hur en känsla ska upplevas. Att vara arg o lessen är två helt skilda saker men hos det lilla barnet kanske båda kommer ut som slag pga att barnet ännu inte kan uttrycka sig tillräckligt väl. Det brukar släppa när barnets språk blir mer nyanserat.


Mitt eget barn har alltid varit väldigt framåt, översocial o orädd. Många har poängterat att h*n skulle passa perfekt på fsk. Jag själv tänker att just mitt barn som är så överintresserad av saker, gärna matas av det ena synintrycket efter det andra, alltid är glad o lättsam skulle få dåndimpen. Inte på fsk, naturligtvis. Istället skulle h*n falla hemma. Mitt barn är väldigt glad i när det händer mkt o tacksam att släpa med sig på än det ena o än det andra ändå märker jag att det lätt blivit för mkt för mitt i allt detta är det stackars barnet också oerhört känsligt. Men det vet ju inte barnet om o kan således inte heller skydda sig själv. Det är ju jag som måste se till att det blir ett lagom stimulerande klimat att vistas i. Med detta försöker jag säga att ditt förhållningssätt gör mkt i ekvationen. Hur tolerant o tillåtande du är, hur förstående o accepterande klimat ni har hemma. Det är ju naturligtvis omöjligt att ta tillvara på barnets varenda lilla signal o good enough är fullt tillräckligt!



Låter som att ditt barn gärna vill "framåt". Jag tycker det du beskriver, alltså att han aldrig kan vara still, alltid verkar ha bråttom, aldrig kan koncentrera sig indikerar stress (sen har ju små barn ganska begränsad koncentration också). Kan det vara så att det vart mkt det sista? Dels pga ert nya försök att få ihop det, sen en graviditet o bebis på det o nu skakigt igen pga n? Det är inte lätt att vara en liten kille med massa känslor som man inte kan sätta ord på mitt i allt detta kanske?


I förskolan talar vi inte om olika diagnoser, finns ingen mening. Här pratar vi behov o de kan se olika ut beroende på grupp, barn o miljö. Om det skulle bli aktuellt med stöttning i fsk så blir det stöd i miljön. Alltså man tittar på när det fungerar o vad i miljön som triggar.Sen bör man också skapa möjligheter under dagen där barnet lyckas. Så kan du tänka hemma också. Om ditt barn har det jobbigt vid säg tex handling efter fsk så tänker jag snarare att barnet är trött o att det är bättre att skita i det. Råkar det hända att ni ändå knallar in på ica så kan du efteråt säga att det blev så tokigt för att ditt barn var trött då ni tex la er sent dagen innan o att ni fortsättningsvis ska gå när han är pigg. Kanske behöver ditt barn en annan läggrutin?

Rent generellt med adhd är det så att det finns enorma vinster att göra för barnet i familjen. Alltså, vad jag menar är....hm. Beroende på er inställning till ert barns svårigheter sätter ni också tonen på hur rustad han kommer bli i samhället. Möts en person som lever med adhd av inkännande, förstående vuxna som skapar chanser att lyckas istället för att misslyckas påverkar det naturligtvis hur svårt eller lätt det kommer bli att leva med adhd. Man är inte sitt handikapp.

Just nu är det dock omöjligt att säga ngt om framtiden, han kan ha det men det visar sig inte än eller så har han det kanske inte men har vissa drag som ändå gör dig orolig. Som någon tidigare sa (kali?) är det ärftligt o är det så spelar som sagt miljön som barnet vistas i stor roll. Det är för tidigt att säga ngt. Det låter hur normalt som helst men såklart kan det kvarstå/ändra riktning. Adhd ter sig olika hos olika personer o kan också ändra karaktär efter ålder. Därför är det viktigt att man inte amatördiagnosticerar ngt barn.

[che]

Jag har verkligen problem med att vara kortfattad. Sorry.

[shoegal]

Tycker du fått många bra svar redan, och har egentligen ingenting mer att tillägga förutom att jag möter många vuxna som får diagnosen ADHD (eller ADD eftersom hyperaktiviteten oftast växer bort med åldern) och jag tycker det är super att du redan nu är uppmärksam, för det innebär ju att du kommer vara väl förberedd om det skulle visa sig att Teodor har ADHD. Jag har pratat med BUP om Elis matstrul och blev jättebra bemött, kanske det finns någon där du kan prata med om dina funderingar? Även om han inte har diagnosen så kanske du kan få bra tips på hur man kan agera när man har ett barn som är rastlöst (eller hur man nu ska sammanfatta det)? Bara en tanke jag fick

[Medea]

Jag tänkte dela med mig av min egen erfarenhet utav min adhd, som sagt kan det skilja sig men åt men vissa saker liknar ju varandra.
Skolan kan vara väldigt tuff så det är bra att lärarna förstår att man "inte kan skärpa sig".
Jag har i och för sig en mycket besvärlig adhd men under utredningen ska man göra en fullkomligt vidrig uppgift. Man ska sitta still och koncentrera sig på en sjukt tråkig uppgift och trycka på en knapp i princip.
Jag är seriös när jag säger att jag tillslut ställde mig upp och hoppade upp och ner, jag trodde att jag skulle förlora förståndet och springa ylandes ut ifrån rummet, så illa är det.
Har man en anpassad utbildning så blir nog skolan betydligt lättare.
Jag har otroligt svårt med impulskontrollen, jag hinner inte stoppa mig själv från att säga saker, det hoppar alltså grodor ut munnen på mig. Det är som att tanken är i munnen och bara hoppar ut, sedan börjar jag tänka.
kan också vara bra att tänka på, jag menar, tänk om alla människor ofrivilligt skulle berätta allt vad dom tänkte om andra...det gör ni ju inte, eller hur?
Ni hinner stoppa er i de flesta situationer, det gör inte jag.
Vi är inte elakare, vi hinner bara inte riktigt med att tänka till innan.

Försök att undvika "maktkamper" det är ofta ingen bra idé eftersom han fungerar lite annorlunda.
En pojke sa en gång när han skulle sitta still och göra läxorna: Varför gör jag så här mamma!?.
Han ormade sig och grät av frustration, ville göra läxorna men koncentrationen brast.
Det kan bli kortslutning, totalt.
Blir det för mycket, nästan varje lektion tyvärr, så kan man till slut inte räkna ut ett plus ett, man bara stirrar och som jag, halvskrek; JAG VET INTE!!!! HJÄÄÄÄÄLP!!!!
Rätt tragiskt om man tänker efter men det finns fantastiskt mycket hjälpmedel så det finns ingen anledning att måla den Lede på väggen.

Det blev ju nästan folk av mig också.

[lime95]

Min store kille har ADHD, och jag började misstänka det redan när han var riktigt liten. Men så fort jag påtalade att jag "tycker nåt är galet", så nonchalerades jag med allsköns olika bortförklarningar.
I efterhand har jag läst i hans journaler att första gången jag påtalat det var han tre!!! månader.
Min son kunde aldrig koncentrera sig, redan som baby så snodde han med huvudet å hade bråttom. Så amningen fick jag lägga ner efter 2 månader. Han kunde liksom aldrig komma till ro. Det fortsatte hela hans småbarnsår, detta med oroligheterna. Men ingen ville riktigt lyssna på mig.
När han började skolan (6-års) så märktes det ännu mera. Tack vare underbar personal som reagerade, så kom vi in på BUP. Han fick sin ADHD-diagnos som 11-åring. Numera medicineras han.

För att komma med några tips som kan underlätta, så är det att PRATA med honom. Förklara VAD som ska hända. Låt dagarna se ut på samma sätt. Gör allt i samma ordning varje dag. Jag hade mycket hjälp av bilder (har det fortfarande å han är 18) som visar vad som ska hända. Visa hur lång tid allt tar, tex... vi ska äta om en stund. Vad är en stund?? Skaffa en mattimer... en superbra grej som visar.
Om man är och handlar, så ge honom små uppgifter. Han drar korgen eller har ansvaret för att hämta mjölk... allt för att det inte ska bli tråkigt...
Om du ändå känner att han är helt okontollerbar, så testa att ge fiskolja från Hälsokost. Många har fått hjälp genom att dricka/äta det. Fråga i butiken, så du får rätt.
Annars kan jag bara hålla med om vad de andra har skrivit.

[lime95]

Mini-mamman, bara att hojta ifall du vill "prata av dig" eller fråga om råd... Finns här med ganska lång erfarenhet. Ganska skönt att prata med nån som förstår.... Passa på att njuta nu i veckan, och ladda batterierna. För tänk vad mycket energi och saker T har att prata om när han kommer hem igen!!