En Åsikt!

[min]

ok... hmm detta är ganska tungt just nu... jag är normalt sagt ingen som oroar mig lätt, försöker se det hela och vara helt 100% ärlig och jag hoppas att jag skriver så klart jag kan.
Vill inte gå in på detaljer men... har en bonus dotter... och jag vet inte vart jag ska skriva detta, i bonus familjernas kategori eller annanstans då detta inte handlra om oss som bonus familj.

Utan barnet är 2 år och lite till... jag har 3 barn och har inte haft detta med nån av dom.. jag har inte sett nått annat barn vara så här, förrutom en annat barn som är i liknande situation.

phuuu jag vill gärna höra andras åsikter men ändå är det lite svårt att skriva om allt det är ganska privat, men om jag säger så här, jag och pappan bor i hop med hans barn och mina barn.. har alltid gått bra när mamman inte varit med kontakt med henne så mycket, som ex varit bortrest lite längre tid.
Men saken som det gäller är att hon blir helt enkelt så hysteriskt och förtvivlad vid nya högre ljud, nya människor, som hon redan hälsat på men sen kanske blir tillsagd av att inte göra det hon gör, kanske ex... trycka på tv fram och tillbaks, kanske gå in till min älstas dotters rum vilket hon inte vill men blir galen.. och slår till alla hysteri utbrott hon kan, och detta är när vi har främmande hemma, som ofta är lite nya folk som kanske inte varit hos oss så ofta eller första ggn, och det är inte det vanliga små utbrott och allt bra, utan det låter och ser ut som om hon har blivit misshandlad och så illa behandlad att man har nästan lust att falla ihop och bara gråta.
jag har svårt att veta vad som ska göras när detta händer... mitt innre säger "ge inte efter" eftersom i våran vuxna logiska värld vet vi att inget är farligt, inget är ohälsosamt och mina vänner som jag tar hem är BRA vänner.
men sen blir det stopp.. jag vet inte.. jag har haft henne i knät, på golvet, och det är ingen skillnad, men i helgen börja hon slå mot ansiktet och idag satt hon på golvet då det var skolphoto på dagis och hon ordagrant hoppa på golvet som en groda efter mig och skrek med full hes husteri skrik.. och jag känner mig helt jävla ofattbart oduglig...
Detta händer med nya föremål, saker som stora lastbilar som är långt borta, ljud som är annurlunda och nya människor... barnet blir som om barnet håller på att gå under... jag och barnets mor kommer inte överrens så lite svårt att prata om henne med detta.. har ingen lust att gå in på det då hon är i min åsikt välldigt omogen, mer behöver inte sägas....

Men vad ska jag göra i era åsikter.. jag tror jag ska be min partner att kontatakta föräldrar rådgivningen och höra lite, en barn phsycolog (staving ??) och se om det är nått som är galet eller om det är en period...

Snälla jag blir bara så upprörd och så förtvivlad att jag orkar nästan inte ta i barnet när det kommer folk, barnet är som vanligt annars, vilket 2 åring som helst kärleksfull och leker med mina barn och har syskon bråk och allmänt otorligt söt och go i alla anndra sätt.

Barnen är hos oss varannan vecka och sin mor varannan vecka...

Snälla om ni inte kan ge nån åsikt som ger en respekt, jag orkar inte höra att jag gör fel just nu för jag försöker värkligen men har tappat lite på hur just med detta jag ska göra.
Min barn har jag aldrig haft problem med då dom är öppna och ingen är mer blyg än 2 min och allt i stojj stojj. Så detta är nytt för mig.

förlåt för min okunnighet och dum fråga kanske.. men behöver åsikter.

[Trötta mamman]

Det låter verkligen superjobbigt både för henne och hela er familj. Har ingen som helst erfarenhet att dela med mig av men jag skulle nog i första hand vända mig till BVC och beskriva situationen. Det kan ju finnas både fysiska och psykiska orsaker till att hon beter sig som hon gör.

Hoppas ni kan få hjälp för jag tror ändå att ni behöver det.

[Snigel]

Jag förstår att det är jobbigt!

Samtidigt tänker jag när jag läser ditt inlägg att det låter som en ganska "vanlig" 2 åring trots allt. Att hon slår är ju inte roligt, men det och hysteriska utbrott har jag förstått är ganska vanligt i "2års-trotsen". Jag vill inte på något sätt förringa problemet för det är ju inte mer OK bara för att andra också gör det..!

Vår lille kille är väldigt lugn, men han får riktigt hysteriska utbrott med jämna mellanrum- av precis vad som helst känns det som då!
Han skriker så högt man bara kan skrika och han slår o river oss varthelst han kommer åt i dessa lägen om vi försöker ta i honom. Jag tror inte att han är i närheten av den intensitet du beskriver, men ibland blir man ju så less.

Jag tycker att det låter som en jättebra idé att ta kontakt med en psykolog o få ett expertutlåtande! Ni lär ju få några bra tips på hur det ska hanteras, oavsett om det är "vanligt beteende" eller inte!

Hoppas ni hittar något som funkar för er, så att ni kan få det lite lugnare hemma! Och borta...

[min]

Gud tack så mycket... min partner är välldigt bra lugn och så... inget stojj.. så jag tackar er för era vänliga råd och ska se om det blir nån ändring... saken är förståss i min åsikt att hon är inte lika mycket när hon har varit hos oss en längre tid, men det kan ju lika gärna vara så när dom få (2ggr) hon varit där....men det vet jag inget om.

Tack igen =D det känns lite bättre nu.

[Frixie]

Vår son som är 2½ år kan få precis såna raseriutbrott som du beskriver.
Bara skriker och skriker. Ofta när han får tillsägelser eller blir rädd...
Jag tolkar honom som att han försöker hitta sin egen lilla person i den stora världen och han måste testa vad som är ok och inte...
Vissa gånger när raseriet tar överhanden går det inte att kommunicera med honom över huvud taget. Det kan ta upp till en halvtimme innan han lugnar sig.
Vi har valt att inte bemöta och försöka prata med honom när han blir sån. Istället tar vi honom och sätter oss ner. Kramar honom, säger att vi älskar honom och visar det på alla sätt vi kan. Detta brukar ha en lugnande effekt.
Först när vi märker att han är helt lugn tar vi resonemanget med honom och pratar om det som hänt. Då säger vi också att det är bättre han pratar med oss eftersom vi har lättare att förstå honom då....
Men vi låter honom inte få som han vill i samband med skriket och trotset.

Sen givetvis kan det ju vara så att din bonusdotter har bakomliggande osäkerhet eller något annat som hon behöver lite hjälp med. Varför inte prata med t ex BVC och se vad de kan hjälpa er med....