"Du är dum" panik!!!

[trudy]

Sedan Niklas kom in i trotsens värld så har man fått stå ut med det ena och det andra. Raseri utbrott, skrik, gråt, vägranden m.m Ja ni kan ju alla hela den rammsan. Tycker att det blir lättare och lättare att handskas med trotsen. Men dock inte det som uppkommer ute på gården. Det är så att vi kan va ute och leka och ha jätte skoj, själva och med andra barn. Men så fort det är dags att gå in så får han total panik och börjar att slå och sparka mig som en galning. Han vägrar att lyssna och skriker bara att jag är dum. Vilket resulterar i att jag måste bära in honom. Vilket känns som ett totalt misslyckande som mamma.

Jag försöker att förklara för honom att efter maten kan vi gå ut igen. Men nej då flippar han bara ut änu mera.
Jag har testat att säga till i förtid att om 15 min går vi in. Funkar inte.
Inte att han får hjälpa till med det vi ska göra inne heler.
Att va ute längre eller att göra så att vi äter och så ute för att sedan gå in fungerar inte heler.

Vad jag än provar så flippar han ut på mig. Jag har inget emot att vara ute hela dagen. Men jag har ju lillasyran hans som inte ska va i solen och som har svårt att somna där det är för mycke liv och rörelser. Jag måste ju ta hänsyn till henne också.

Vad ska jag göra? Det känns inte roligt att gå ut längre eftersom jag vet att det kommer att sluta i ren panik och flera nya blåmärken på mig.

Tack för att ni tog er tid och lyssnade!
/// En tröt mamma

[ToToRo]

Känner igen det där. Jag ser dock ett samband mellan liam största utbrott och trötthet. Det brukar bli större och ihärdigare om han inte sovit middag.

När han får utbrott brukar jag oftast låta honom vara. Ska jag gå in då bär jag in honom och sen brukar jag sätta honom i hans rum. När han lugnar sig brukar vi sätta oss tillsammans och prata. Jag har försökt hålla honom under hans vredesutbrott men det brukar inte bli nå bra. Jag minns själv när jag var liten (fick ofta utbrott själv) så jag försöker bemöta liam som jag tror skulle funkat på mig. Jag säger att han får vara arg men att jag inte tollererar när han slåss eller säger dumma saker. Han får vara på sitt rum, men jag stänger inte dörren så han kan se och höra oss.

Tro mig. Jag tvivlar ofta på mig själv när han får sina utbrott men jag tror det gäller att härda ut och inte släppa på sina gränser. Det de lever ut nu kommer vi ha igen sen!

ursäkta mitt svammel.

[ToToRo]

tips om roliga bäcker är http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163848295

liam älskar dem och de handlar ju om känslor och hanterandet av känslor. Det brukar bli ganska roliga disskussioner

[Redhotwera]

Känner så väl igen det där! Edwin blir också argare om han är trött. För oss funkar det bättre att tala om innan att vi ska snart gå. Efter en stund säger vi; åk en gång till nu så går vi sen. Blir han arg får han bli det. Det går inte att resonera med honom när han är så arg. Vi släpar hem honom och han får sitta själv och lugna ner sig. Sen pratar vi med honom.
Att låta barnet styra är inget alternativ tycker jag. Nån gång måste man gå in, eller hem. De måste ju lära sig det, inte att de kan bestämma.

Lycka till! Du är inte ensam om detta:)

[Snigel]

Vi har samma problem...

En sak som funkar ibland är att vi gör en nedräkning tillsammans: "OK, när du har gungat 10ggr till måste vi gå".
Sedan räknar vi till 10 tillsammans och då brukar han följa med.

En annan sak som funkar ibland är när jag säger "när du är KLAR (med betoning på "klar"...) så ska vi gå hem". Då brukar han ropa "ja e klar nu!" inom någon minut, och följa med utan problem. Det är väldigt viktigt för honom att jag inte avbryter mitt i det viktiga som han håller på med!

Och ibland funkar inget av ovanstående Då gör jag precis som du- tar med en gallskrikande unge hem utan vidare diskussion...

[Nelia]

När jag läser alla era inlägg här måste jag nog gå och krama min son lite och tacka honom för att han inte alls är sån

Nää, men på riktigt, vi har haft skitjobbiga stunder på lekplatser med Joel innan och jag har märkt att om han är mitt uppe i nåt så är vi försiktiga med att avbryta det han sysslar med. Men! Så fort han "byter" lek eller själv avbryter så är jag snabb att inflika att "Om en stund ska vi gå hem Joel." Och oftast funkar det, han svarar kanske med att "han ska bara..." och jag låter honom, säger att han får åka rutschkanan en gång till eller baka en kaka till eller vad han nu vill göra. Märker jag att han inte alls är sugen att gå med hem så lockar jag med vad det nu är vi ska göra (laga mat, åka o handla, åka och hälsa på nån osv) och det är sällan vi får problem att gå ifrån lekplatsen.

Som sagt, vi avbryter aldrig hans lek, utan passar på så fort hans koncentration är på annat håll liksom. Värt att testa!

[Nelia]

Sen finns det självklart stunder då vi får bära iväg med honom också, oftast kan vi ta den fajten när R är med. Men är jag själv med honom så orkar jag inte riktigt eftersom minsta ansträngning tenderar i sammandragningar nu för tiden, så om jag är själv med Joel är det ingen idé att stressa hem eller så, då får lunchen kanske bli en kvart sen för att jag väntar in rätt tillfälle och slippa bråk. Det är så vi egentligen har kommit underfund med att det funkar hur bra som helst

[sprallos]

Ja usch ja...oftast går det jättebra. För han vill ju följa med oss. Om han gormar och drar ut på det behöver jag bara visa tecken på att börja gå...ta på mig skorna etc så kommer han som ett skott, rädd att bli själv.

Förra sommaren var det värre...jag jättegravid och han gormade mer. Vet inte hur många gånger jag fick bära honom under armen och packning under andra. Fy fan...jag fick som Nelia sammandragningar bara jag strök på magen, så det var ingen höjdare. Men vad göra...när man blir arg blir man start och jag blir vansinnig när han håller på så.

Det är ett tips...koppla bort mamma-känslan för ett tag när man tar fighten. Det ÄR inte synd om dom när dom inte lyssnar. Man gör dom en tjänst när man visar att det man säger gäller. Visst, det är inte roligt....men man har igen det i framtiden om man visar klart och tydligt vad som gäller och vem som i slutändan bestämmer.

[trudy]

ToToRo: Jätte bra boktips! DEt tackar jag jätte mycke för. De är ju inte lätt för de små att sätta namn för sina känslor :/

Tack alla för era tips och att ni delat med er om era erfarenheter. Man känner sig så ensam när man är den enda på gården med barn som brister ut i panik så fort man nämnar att vi ska upp och laga mat om en stund.

Har testat att säga att "10 gånger till" och det har fungerat emellanåt. Men är det andra barn ute så går det inte alls. Han leker gärna med äldre barn. vet inte om han ser sig själv som gemlik med dem och tror att han kan göra som dem och va ute själv. Får den känslan visa dagar.

I går visade han änu en gång att han vägrar att lyssna på mig. Vi gick och handlade och allt gick bra. Sen fick han för sig att leka kurragömma i affären och det var inte lätt att få tag på honom kan säga. När jag väll fick tag på honom och förklarade för honom vad som gäller i en affär så satte han fart igen och denna gång ut ur affären och ned ute på vägen där bilarna kör......Behöver jag tillägga att hjärtat satt i halsgroppen och att jag slog ned en trave äpplen på vägen ut för att rädda honom?

Varför vill han inte lyssna?

[sprallos]

Barn är knepiga små varelser.. Men någonstans får han ut något av det, det blir en lek för honom eller nåt. Ett förslag är att nästa gång ni ska handla sätta honom i en kundvagn etc. Sen att helt sonika ta honom till bilen om han strular och sen får ni handla en annan gång. Att springa bakom och skrika osv verkar inte få honom att förstå. Usch, lider med dig...
Victor har haft sånna tendenser, men eftersom hans osäkerhet och feghet väger tyngre så funkar det bäst för oss att jag bara går och handlar utan att ens titta efter honom. Då får han hålla koll på mig istället och då håller han sig i närheten + i skinnet.. Men det är ju inte facit till alla.

[Cissid]

Bra tråd!

Vi kör också mycket med att vi ska gå hem om en liten stund och då brukar Tobias ofta säga att han bara vill leka lite till och att han säger till när han är klar. Då brukar han ösa sanden en gång till eller åka i rutchkanan en gång till och sen kommer han och säger att han är färdig. Avbryta mitt i blir alltid problem för oss. (Det är inte alltid det här hjälper heller, vissa dagar funkar ju inget och då är det bara att bära hem honom under skrikande protester)

MEN, det jag tänkte skriva var att vi har vissa dagar som bara allt är fel, det börjar redan före frukosten och att han inte får all uppmärksamhet och får bestämma allt som han vill och han låtsas ramla och slå sig osv. Då brukar vi få ta en rejäl sammandrabbning och bära in honom på sitt rum och säga att han får komma ut när han är snäll igen. Sen får vi väl bära in honom skrikandes 10-15 gånger innan han kommer ut och är snäll. (Just nu är det extremt mycket gnäll, som vi inte accepterar) Men efter varje sån episod så brukar han lyssna på oss och vara väldigt go och glad under några veckor tills nästa gång. Det är som att han ska prova och se om han får styra "flocken" och bestämma allt. (Det är väl som med alla djur att man ska utmana ledaren, som i detta fall är föräldrarna)

Det är aldrig kul med dessa gnäll och trots perioder, men som övriga skriver så är det ju för det bästa. Hoppas det ger med sig snart och blir bättre för er.

[trudy]

sprallos: Önskar att jag kunde göra så med Niklas. Men skulle jag låta honom få ha koll på mig så lokas han direkt utav allt annat skoj som inte är mamma:P Han är för lik mig med sitt envisa tänk. Vill han åt vänster då ska han dit och inge mer om saken.

Men det har blivit bättre nu den senaste tiden. Så han börjar nog att förstå allt mer att det blir roligare om man bara gör som mamma och pappa säger. Men han har sina "nej" stunder också. Men inte lika ofta och inte lika intensiva.

Cissid: Det där var en kanon beskrivning "Det är som att han ska prova och se om han får styra "flocken" och bestämma allt". Den känslan har jag också haft. Att han bara måste testa ett fler tall gånger bara för att se om han kan vinna på det settet. Är inte lätt att vara liten när man vill så mycket men andra setter stopp för det :/

Men som ni säger så går trotsen över med tiden. Är så himla svårt att tro på det när man sitter med någon som vägrar allt ocj bara skriker åt än. Men nu när det gått en tid så börjar jag att se att det är som alla säger. Det försvinner med tiden