Det där som inte får hända, har hänt!!

[30-åringen]

Hur gör man nu,
2 finaste pojkarna som finns, men ingen pappa...
Hur orkar man gå igenom sorgen...tystnaden, saknaden.... den ekande ensamheten och känslan av att all trygghet är borta, skamen, skulden.....


Idag står jag här med Hobbe och Valle helt ensam.... hur gör man nu??

[LillaMalin]

Men vad säger du? Vad är det som har hänt?

[kimulf]

ja vad är det som har hänt? *kramar om*

[tessan35]

Men... Vad har hänt??

[liten o jag]

kramar om massor!

[30-åringen]

Jag kan absolut skriva.... Men jag är så rädd att någon som inte pallar läser mitt svar. så långt ner i detta inlägg så får ni som vill veta...























I måndags eftermiddag så hittade vi våran älskade pappa död, hemma i vårat hem, ivårat badkar... Under vidriga omständigheter (dock inget blod) har han valt att lämna mig, och fyra barn i 5 rum & kök som vi aldrig kan återvända till...

Vi lever i ett vaccum. Utan pappa, älskling, saker, i ett kaos intryckta hos en väninna, i en liten lägenhet med "huset" fullt av barn, pip skrik, sorg....

Myndigheterna verkar inte veta vem som kan hjälpa mig att ta första steget frammåt... Det väntar domstolsförhandlingar, boupptäckning samt arvsskifte och resan dit beräknas ta minst 8 månader... Då kan jag först byta bort lägenheten... Hyran är på drygt 8 tusen och efter FK kära behandling så har jag mamma penning på 4... Ni ser att jag rabblar praktiska saker, men hur ska jag kunna tillåta mig sörja om jag inte vet hur vårat fortsätta liv ska gå ihop....

Jag vill säga en sak till er alla.

Hur sjukt det än må vara, sätt er ner med era nära och kära, ge dem insikt i vad de har för betydelse i livet. Skriv praktiska ting, för ni vet aldrig om ni syns igen...
Mitt liv skulle inte bli så här, allt är taget för givet.
Jag vill spola tillbaka tiden och bara få viska en sista gång att jag älskar honom...
Glöm aldrig bort att alltid vara generösa med ord som kan betyda skillnaden i erat fortsatta liv!!

[Tossy]

Åh nej vad sorgligt Jag är så hemskt ledsen för din skull och hoppas verkligen att det praktiska ordnar sig snabbt så du slipper tänka på det, du behöver ha all ork och tid till att ta hand om dig och barnen och få sörja ordentligt. Många många kramar till er...

[Tigi]

men va hemskt ...

du måste vara i chock! ....jag brukar tänka på det där ibland..om man förlorar sin man..vad ska man göra då? ...jag vet inte.

aa jag vet inte va jag ska säga....men mådde han inte bra då? kände du på dig nått?

måste va väldigt svårt för dig å dina barn

[emmaoskrutten]

Usch vad hemskt...
Jätte, jätte massor med kramar till dej och dina killar!!!

[Donnys_matte]

Vad fruktansvärt... Massor av styrkekramar till er!

[Thess]

Vad hemskt! Sitter här med tårar i ögonen... Vet inte riktigt vad jag ska säga. Skickar kramar till er alla och hoppas ni får ordetlig hjälp både från vänner och myndigheter. Hur tar barnen det? Förstår dom? eller har du inte berättat ännu?

[lizzzie]

Åh vilken mardröm. Finner inte ord, hoppas du hittar styrkan att gå vidare!

Kram

[sprallos]

Ååå herregud....Skickar 1000 styrke och tröstkramar...Jag vet inte vad man ska säga, vilken chock. Beklagar sorgen känns liksom banalt...

Hoppas verkligen du får den hjälp som krävs med allt + att du någonstans kan få egen tid att gråta och bearbeta. KRAM!!

[Adriatica]

Jag är så otroligt otroligt ledsen för eran skull....varma kramar.

[evelinah]

oj.. man finner inte riktigt ord.. men jag vet hur det känns! denna månaden är det tio månader sen min bror tog sitt liv. känner igen det du skriver om skuld och skam ock så vidare.. men har en person väl bestämt sig tror jag inte man kan göra så mycket, tyvärr. psykvården har jag inget vidare förtroende för heller..

hoppas du får all hjälp du behöver.. både psykiskt och med praktiska saker. usch, fick ont i magen av ditt inlägg.. ingen ska behöva gå igenom sådant, tror ingen som inte varit med om det kan förstå hur det känns att förlora någon på DET sättet. allt kanske känns hopplöst nu och smärtan blir inte mindre men man lär sig på något vis att leva med det.. mycket för barn/barnens skull. sen finns det inget rätt eller fel i hur du sörjer, gör det som känns bäst för er.. jag gick inte utan för dörren på länge, dröjde månader innan jag ens gick in i en mataffär. man ska inte känna sig skyldig för att man skrattar & ler när man väl gör det, tror inte dom som gått bort vill att vi ska må dåligt? hoppas inte mitt inlägg lät för hårt.. önskar jag var där & bara kunde ge dej en kram =)