Det där som inte får hända, har hänt!!

[30-åringen]

Oj, tänk att lill jag & mitt h-vette, kan få så många människor att tänka på en... Jag vill inte låta småsint, men en annan tankeställare till alla er..
Det är just det här som är vårat allas problem/fel/brist, även min. Att först när det händer någon helt uppåt väggarna så börjar man tänka efter, varför är det så...
Varför kan man inte "tänka efter" "sträcka ut sin hand" "ta vara på det lilla" Innan man drabbas av en tragegi? Så många gånger jag i huvudet ser filmen om att det inte har hänt, att det lilla ordet, kanske kunde ha ändrat på saken... Och jag hoppas att ni andra ändrar på saker, medans det fortfarande går... För mig kommer livet runt den 12 oktober alltid vara en "film" en "Dröm" om vad vi kunde ha ändrat på, men för er andra så kanske det kan vara verklighet.

Vi har fått ett bakslag, ett ordentligt. Vårat "case" är inte ens öppnat av Advokaten, innan han kan skriva en stämmnings ansökan till Tingsrätten måste han skicka en fullmakt till mig, inte ens det har han lyckats med på snart 6månader.
Kärring fan på familjerätten har ju fått lite skäll kan man ana, hon är ju den som ska föra Valles talan, och efter massa påtryckningar ifrån mig, så frågade hon advokaten hur långt fram i ärendet "vi" kommit... Ups, bortglömda kan man ana...

Vikten av att allt sköts på rätt sätt, ska jag nu förklara.
Jag sitter inte (förutom rent ekonomiskt) i en skit sits, eftersom jag altid haft ensam vårdnad om Hobbe, samt att jag har ju det om Valle oxå, eftersom han "inte har en pappa än"...
Men bonusarnas mamma, hennes situation är lite värre...
Sålänge boet inte stängs, dvs. arvsskiftet inte görs, vilket inte kan göras förens det finns en dom på att Valle ska vara med, så sitter hon med gemensam vårdnad tillsammans med min sambo, och hur död han än är, så spökar han juridiskt.
Att skatteverket godkände en adressändring, utan att han skrev under, är ett UNDER, men barnen kan inte skaffa pass, inte genomgå en hälsoundersökning, donera organ eller något annat, deras mamma skulle aldrig kunna stänga av en respirator om så behövdes, för att de har gemensam vårdnad fram tills arvsskiftet. *sjukt*
För min del handlar det bara om att skicka dödsfalls intyg samt "ensam vårdnads" papper ifrån skatteverket överallt, det är krångligt i sig, men jag står inte bara och stampar. Så se till att alla papper är korrekta, för är de inte det, då börjar helvettet... Sen ska man ta reda på allt själv, det har jag lärt mig. Har ju inget försörjningsstöd för Valle alls, förutom barnbidrag, efter som han inte kan få någon pension, eftersom det än inte är hans pappa än. Han får den returaktivt sen, men tills dess, noll kronor. Men så yppade en viskning något om Underhålls stöd, något jag anser att FK skulle kunnat yppa någe om, med tanke på hur mycket kontakt jag haft med dem... Men det kan man bara söka returaktivt 1 månad bakåt *suck* men det blir i alla fall lite mer i den annars tomma plånboken.

Någonstans i denna härvan, den djupa sorgen så måste jag erkänna att jag mår bättre än jag någonsin gjort. Konstigt låter det, men det är sant!
Jag har aldrig känt mig så VUXEN, Ansvarsfull, mogen, etc, som jag gör nu.
Önskar bara att jag kunnat må så här bra tillsammans med Jimmie, och inte som nu Utan. Men det finns väl en mening med allt som händer, även om det är svårt att hitta meningen, men detta är kanske "det", meningen, mitt välmående. Eftersom jag tror på det "där" och oxå uttryckt önskan om att han skickar styrka, guidar mig i livet & väljer det rätta åt/för mig, så känner jag mig aldrig ensam.

Kan inte föreställa mig livet utan honom, eller ersätta honom på något plan i livet.
Ibland är jag sugen på "livet sen". Men tanken på att ha en ny relation, finns knappt på planeten, men den kommer väl.

Någon frågade om jag aldrig är arg, jo det händer, oftast när allt bara känns hopplöst, så får han en dos av ilska, då åker han på skulden, och han är ju startskottet i härvan, så det blir ju hans fel, även om han inte rår för att samhället inte fungerar, så blir han boven i dramat.

Lillebror gjorde ju samma sak för 4 år sedan, och jag lärde mig att det spelar ingenroll om jag gråter, skriker, är arg, analycerar, "you name it" så kommer aldrig ögonblicket att ändras, de är borta ur detta livet fysiskt, och de vet vad de har ställt till med och jag tror att det är straff nog..
Såklart att jag mår dåligt, men att välja att "sluta fungera" blir ju bara ett eget straff, och det är inte jag som ska straffas, det är inte mitt fel. Utan jag försöker hitta ljus glimtarna av livet, och ta vara på dem....

Som vanligt blev detta bara ett kaos av ord säkert... men något kanske ni får ut av att läsa detta :0)

Många kramar tillbaka till er!!

[mymlemamma]

Jag har heller inga ord, men beundrar dig och din styrka! Skönt förstås också att du mitt i det hela får känna dig själv stark och på något sätt må bra! Hade även, som Kali, tänkt rekommendera boken "En stor och en liten är borta", men hon har nog rätt i att den kanske är för mycket att läsa nu när du är mitt i det hela. Men, som sagt, någon gång lite senare kanske. Jag önskar dig all lycka till också med det praktiska och ekonomiska! Kram!

[Lejonella]

Tack 30-åringen för dina tänkvärda ord. Kram.

[Ki27]

Beundrar dej! Många kramar!

[Taweret]

Vad bra att du påminner oss om att ta hand om och vårda det vi har här och nu. Det är alldeles för ofta som man tar saker för givet och inte tar sig tid att se problem som finns utan man tror att det löser sig. Tyvärr så gör det ju inte alltid det men då är det ju för sent.

Skönt att höra att du mår så bra även om det krånglar med papper och pengar men sånt kan ju tyvärr ta en evinnerlig tid.

Ta hand om dig och dina pojkar!

[lime95]

Beundrar din styrka och kraft till allt!! Bra att du skriver ner dina tankar och funderingar till oss andra, sa vi inser hur bra vi verkligen har det. Och tar vara pa det!!

Manga kramar till dig och pojkarna

[milla]

Jag är verkligen jätte ledsen för er skull Men måste verkligen säga att jag är så imponerad av dig,sånna som du ger en hopp om man någonsin skulle råka ut för en sådan tragedi....