Dagisstart och jag har ångest för att jag är en dålig mamma

[yra]

Hej!

Min dotter ska börja på dagis 16 nov och är då 15 1/2 månad. Planen var att hon skulle vara hemma till januari men det är endast till november som vi har chans att få dagisplats. Annars måste vi nog vara hemma till maj innan vi har chans att få plats igen. Hon får alltså börja en och en halv månad tidigare än planerat.

Nu hör det till att jag funderar på om jag vill att hon ska börja på dagis alls när hon är så här liten... Vi skulle kanske kunna lösa det så att jag är hemma till maj men jag skulle bli tvungen att jobba en del kvällar och helger samt att jag inte skulle kunna vara ledig alls i sommar. Så tillvida jag inte blir gravid snart o ska få bebis nummer 2 i sommar, äter inte p-piller.. Men men man vet ju aldrig hur lång tid det kan ta Plus att jag då förlorar min sgi o kan hamna i sitsen att jag får jättedålig föräldrapenning till nästa barn o då hamnar ju det i kläm...

Elvira kommer bara behöva gå 15 timmar i veckan de första två månaderna och bara 4 dagar i veckan..

Efter det när jag börjar jobba mer kommer hon gå 4 dagar i veckan 6 timmar om dagen.. Men jag tycker allt det här känns otroligt jobbigt och det känns som jag sviker mitt barn som lämnar bort henne när hon är så liten. Jag har verkligen ångest.

Min sambo har sina pappadagar kvar men tycker det är bättre vi sparar dom så vi kan använda dom i anslutning till jul o sommarlov. Han ser inga problem med att hon börjar på dagis nu och förstår inte alls min oro och säger att jag är självisk o bara vill ha henne hemma för att jag har separationsångest.

Vad tycker ni? Bör jag försöka lösa situationen så att hon kan vara hemma till maj, då kommer hon att vara 22 månader.

Ursäkta språket men... FAN vad jag mår dåligt över det här och jag håller på att grubbla sönder mig

[yra]

P.S.

På den avdelningen hon kommer gå kommer det vara 15 barn och mest 2 och 3 åringar, det kommer bara att vara en till 1åring. Vad tror ni om detta? Jag är lite orolig att hon ska ha för lite kompisar i sin egen ålder

[Sinus]

min dotter är som du ser dryga året och har varit hos en dagmamma sen hon var 1 år och 5 dagar. Jag var jätteorolig för hur det skulle gå och om det var alldeles för tidigt, men nu har jag insett att det inte alls är så hemskt som jag trodde. Jag ser på henne att hon trivs och leker bra med barnen som är från 1.5 år till 5 år. Hon är mkt nöjdare hemma och lär sig saker hela tiden.
Jag har jobbat halvtid fram tills i fredags och fr.o.m måndag går jag upp på heltid och då kommer hon att vara 06.15-15.45 hos dagmamman måndag-fredag och det tänker jag inte ha dåligt samvete för. Vi måste ju jobba för att få pengar och så länge vi ser att hon trivs och har det bra så får det gå.
Jag är mer orolig för om hurvida jag orkar jobba heltid, men har ju rätt att gå ner i arbetstid om det inte skulle funka.

Var inte orolig, det blir bra!

[yra]

Tack nu känner jag mig lite lugnare:D

Jag kommer att gå ner i arbetstid till 75% så hon kommer ju inte gå hela dagar Vad skönt att det gått bra för din lilla. Det kommer det säkert göra för Elvira oxå men jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig. Hon är väldigt öppen o glad, när vi är på öppna förskolan springer hon alltid iväg och leker utan mig och hoppar utan minsta problem upp i knät på helt främmande vuxna där. Som sagt återstår att se hur det går, kommer nog att vara värst för mig he he

[Strumpan]

Som jag skrev i den andra tråden så har jag också separationsångest. Jag vill inte att någon annan okänd person ska få ta hand om min älskling. Dom fattar ju inte att dom har hand om världens bästa och mest fantastiska unge (ur mitt perspektiv såklart). Kommer hon att få uppmärksamhet? Kommer dom att bry sig om henne?

Jag ältar också och önskar att jag kunde få vara hemma några månader till (även om jag längtar tillbaka till jobbet nu).

Sen vill jag egentligen jobba mindre än vad jag kommer att göra, för att hon ska slippa gå så långa dagar men jag kommer att jobba 75%. Då kommer hennes pappa att lämna henne kl 8 och jag kommer att hämta henne runt kl 12 de flesta dagarna, men ibland blir det längre dagar .

Nåväl. Det jag vet är att vi absolut inte är dåliga mammor för att vi lämnar våra älsklingar på dagis eller hos dagmamma. Det är ju som Sinus säger, vi måste jobba för att försörja dom och ge dom mat på bordet och kläder på kroppen.

Nej jag hoppas och tror att Isabelle förstår att hennes mamma och pappa älskar henne över allt annat ändå, det visar vi henne så mycket att hon blir irriterad på oss tom .

Jag tycker alltså att du kan gå till jobbet utan att oroa dig för Elvira, hon kommer att ha det bra på sitt dagis. När du ser det så kommer du säkert att må bättre själv också.

Hoppas att tvåan snart planterar sig i magen på dig också .

(förlåt svammelsvaret, var tvungen att natta bebis och en massa annat under tiden)

[sprallos]

Victor började på dagis 1 mars och han fyllde 1 år 13 november. Han var 1 år och 4 månader. Det var på många sätt jobbigt...men bara för mig...för han var det superbra!
99% av alla barn reagerar på nåt sätt när man skolar in dom eller strax efter, konstigt vore ju annat. Den tryggaste punkten lämnar dom ju, klart det känns men det är ju övergående. Jag tycker inte alls du ska ha dåligt samvete, tvärtom! Du kommer ge henne den absolut bästa starten. Hon får inte långa dagar på en gång osv osv...det är inte många som har den möjligheten...
En till stor fördel med att skola in ett mindre barn är att dom är lättare att avleda. Hinner barnet bli större så kan inskolningen bli svårare och med slitsam.

Jag är jättenöjd att vi skolade in när vi gjorde det...jätteskönt att vi hade råd att vara hemma tills han var så pass "stor" ändå...många måste ju sätta sina precis fyllda 1 åringar och det kan inte vara kul. Men ibland har man ju inget alternativ.
Jag har själv jobbat 13 år inom barnomsorgen och vissa 1 åringar känns så himla pyttiga.
Sen att det bara är en 1 åring till på avdelningen är ju bara bra...så små barn leker inte med varandra på det sättet & när hon börjar vara större så har det säkert börjat fler i hennes ålder eller så har hon hittat kompisar på annat sätt, antingen äldre eller yngre. Se det positiva, det är de allra minsta som tar mest tid av personalen, så är det få sånna så är det ju bra.. Större barn leker mer själv och klarar mer grejjer själv. En småbarnsavdelning där ALLA är 1-3 är ingen lek...*svettas*

[Kali]

det första jag tänker är att det är ju ingenting som inte går att ändra. prova att skola in nu i november, då får du ser hur det går för både dig och henne. kanske är allting fantastiskt mycket bättre än vad du tror att det är såhär innan. och det är ju bra om du kan bevara din sgi, man behöver den ju även om man skulle ha oturen att bli sjuk.
Och skulle det inte fungera av någon anledning, då tar ni det då. Man får ju ha en ideal-plan "såhär vill vi ha det" o sen om det inte fungerar så får man anpassa sig o hitta ett sätt som fungerar. worst case scenario är väl att du får säga till din arbetsgivare att du måste vara föräldraledig igen och det är ju inte så roligt men det går ju, eller hur?

Jakob började dagis strax efter sin 1års dag. Han går på ett helt fantastiskt bra dagis. Fröknarna vet att han är värdens finaste unge (eller iaf känns det så för mig ). De har tid för honom o ser honom (o jag tror man får en del fördelar av att vara minst o gulligast, även av de andra barnen.... ) Det är klart att ingen annan är lika bra som mamma o pappa men han är trygg med sina fröknar o jag tycker det är positivt att han redan tidigt får flera trygga vuxna omkring sig o i hans modell av världen går det att lita på vuxna, de är trygga o sviker inte, det tror jag är bra att ha med sig in i framtiden.

det är också nyttigt för barn att utsättas för lagom svåra prövningar. alltså, att bli lämnad av sin trygga mamma och pappa till ett tryggt ställe är förstås jobbigt men det är inte jobbigare än att barnet klarar av det och växer med uppgiften. Separationer är en del av livet som vi måste lära oss och får vi bara lära oss det på ett lugnt och tryggt sätt så klarar vi av den stressen det innebär och det stärker oss inför framtiden. det finns t o m forskning på det och då kallar man det för vaccinationsanalogin, att en liten "dos" av något svårt gör oss mer härdade (lite vaccinerade) tills nästa gång vi utsätts. (men det måste alltså vara på en lagom nivå, om vi utsätts för alldeles för stora svårigheter tidigt i livet blir vi tvärtom mer sårbara framöver)

hoppas det är nåt du kan använda dig av för att må lite bättre kring situationen!
lycka till!

[Fru S.]

Jag har också haft så grymt dåligt samvete över att Gustav har fått börja dagis.
Jag har gråtit, haft ont i magen och varit jätteledsen. Ända till för fyra dagar sedan. Då ROPAR ungen KABBAAAAAAN (Krabban, hans avdelning) när vi ser huset och han springer in och leker så fort jag fått av honom kläderna.

Det kommer gå bra, fast du kommer vara ledsen, orolig och känna dig som vääääärldens pissigaste morsa. Det gjorde jag.

Igår när vi vaknade frågade Gus: Kabban??? När jag sa nej inte idag blev han arg. Det tar jag som att han trivs.

[Öga]

Förstår hur du känner.
Jag vill egentligen inte ha mitt barn på dagis alls. Bättre vore istället att vi gick å hälsade på som vi gör nu under introduktionen (som började nu i veckan).
Där är tre fröknar (som bäst) på ca 15 barn (i åldrarna 1-3) å hur bra koll har man då på säg fem barn heeela tiden? Nu kommer min dotter gå på annat dagis än skräckhistorierna jag får höra av en medarbetare på jobbet: hennes barnbarn är alldeles alldeles röd å sönderfrätt i rumpan/pullan (snippan då för er som ogillar ordet pulla) och gråter av smärta varje blöjbyte för att fröknarna på det dagiset inte uppmärksammar tillräckligt fort att hon bajsat. *ryys*
Å sen ogillar jag att lämna mitt barn till folk jag inte känner (med alla pedofiler and what nots som finns där ute), det känns otryggt att inte veta hur min plutta haft det under dagen.

Men å andra sidan kommer hennes utveckling att gå massor framåt (öh, eller ska jag säga; hon lägger i ännu en växel på utvecklingen för fy gröne va hennes språk utvecklas nu ändå!!!), hon kommer få kompisar, se andra saker än bara det mamma eller pappa bjuder på om dagarna. Det finns ju rätt mkt positivt OXÅ.
*suck*

Men får min man jobb så drar jag ner ytterligare på mitt arbetande (halvtid, underbara halvtid) å har henne hemma rätt mkt ändå! =)

[Kali]

öga: även om jag kan förstå känslan (fast kan inte för mitt liv förstå varför din arbetskamrats barnbarn inte fått byta dagis för det låter horribelt!) så kan det vara bra att komma ihåg att av de barn som utsätts för övergrepp så är det ett ytterst litet fåtal som drabbas av okända utanför hemmet, långt över 90% drabbas hemma och av för dem välbekanta människor. den allra vanligaste förövaren är en styvpappa. kanske bara gör att man blir mer rädd iofs över hur världen ser ut men det är inte på dagis man behöver oroa sig mest.

[yra]

Tack alla underbara för fina och mycket uppmuntrande svar Det känns faktiskt mycket bättre nu när jag har fått vänja mig vid tanken lite. Om en månad är det dags och jag är nervös men insett att det här är en naturlig del av livet och vi har det ändå ganska förspänt som kan ha henne så pass lite på dagis ändå

[Strumpan]

Vi har ju skolat in Isabelle nu och jag vill bara skriva att det hittils har gått sååå himla bra!
Både fröknarna och barnen är helt betuttade i henne och när dom fick reda på att hon kommer att sluta vid jul (vi flyttar) så blev dom uppriktigt ledsna.

Isabelle trivs superbra och hon har inte ens tid att vinka till oss på mornarna när vi lämnar henne.

Visst, det kommer nog bakslag men det tar vi itu med då.

[Öga]

Vill bara rapportera att 15h/vecka är alldeles alldeles lagom för min lillhöna. Hon älskar sitt dagis! =) Jag tror jag får ändra lite i min verklighetsuppfattning ;P

[flickan]

Jag vet hur du känner dig vi har precis fått veta att min lilla flicka har fått dagis plats och börjar i början av Januari men jag kan inte rå för det jag mår skit dåligt av att veta att jag skall lämna henne där och hon som e så mammaig sen tänker jag på personalen tänk om dom inte har uppsikt till räkligt noga hon kanske ramlar o slår sig ordentligt eller går iväg utan att nån ser så vi inte hittar henne det känns hemskt så jag förstår va du menar o min sambo har inte heller några problem med att hon skall börja på dagis men vi mammor har nog ett annat band till våra barn.. O min lilla tjej har aldrig varit ifrån mig mer en ett par timmar max o då har hon vart hos grannen annars e hon alltid med mig..