Bråk.. Jobbigt

[minimamma92]

Vet inte riktigt om jag är i rätt tråd nu, men känner att jag måste verkligen få skriva av mig lite..

Den 29e augusti flyttade jag och killen ÄNTLIGEN tillbaka till min hemort. Vilket är superskönt att bo nära familjen igen. Men när vi åkte för att hämta sakerna uppe hos hans föräldrar där allting stod nerpackat hade jag sååå ont i magen, för anledningen till att vi flyttade ner hit igen var dels att han fick jobb här, men också mkt för att vi inte mådde bra tillsammans med hans föräldrar. Så när vi skulle åka upp dit igen hade jag sån ångest, visste inte vart jag skulle ta vägen. så många frågor som jag hade på vägen dit. Kommer det bli bråk igen? Kommer dom börja gråta när vi åker ? Tänk om det blir som sist med Natalie? ja iaf, det gick faktiskt ganska bra, men på vägen hem började jag blöda, jag satt dubbelvikt i bilen pga att jag hade så ont i magen, så stannade vi så jag fick springa på toa, och då såg jag massa klumpar... Missfall... Missfall fast jag inte ens vetat om att jag var gravid. Jag gick ut till bilen, sa till killen "oj jag hade visst fått mens" vågade inte riktigt berätta att jag mådde dåligt över det här, för han har tidigare sagt att han vill vänta med nr 2 och om jag skulle bli gravid igen skulle han hellst vilja att jag skulle göra en abort. just därför ville jag inte berätta. Nu har jag i över en vecka gått runt och varit SKIT förbannad på allt och alla som hamnar i min väg. Killen och jag har säkert bråkat 20 gånger på den här veckan, om småsaker som vem som ska diska idag... Så i förrgår tog jag mig mod, med tårarna sprutandes berättade jag att jag hade fått ett missfall och att jag mådde jätte dåligt över det, han kramade mig och sa, "men gumman, varför sa du inte det?" men verkar inte riktigt bry sig... Är jag dum som går runt med en sten på bröstet och är ledsen över det här?? Kan man sakna något som man inte ens visste fanns??

Nu blev det visst långt, men det var extremt skönt att få ur sig det..
Kram till er alla

[che]

Det är klart man kan börja fundera på det som fanns o som inte blev o vad det skulle blivit i en annan värld.

Bra att du berättat, klart ni ska dela både det bra o jobbiga/tråkiga/dåliga som händer.

Ur kriser växer även vi vuxna. Berätta igen att det gör ont o varför det gör ont o fråga hur det känns för honom. Kan ju också vara så att det för en man är ganska svårt att känna något särskilt för nåt som inte var tänkt eller som man kanske ville skulle bli o som inte blev. Du har rätt till dina känslotr men han måste ha rätt till sina, vilka de än är.

Tråkigt med ditt missfall, aldrig kul när ngt sånt händer!

[Redhotwera]

Tror att du behöver prata mer med honom om det som hänt. Dels din oro inför att träffa hans föräldrar igen och om missfallet. Försök få honom att försstå att du tycker det är jobbigt. Är han inte så intresserad av att prata om det, så kontakta nån annan att prata med. Kurator via BVC kanske?

[minimamma92]

Ja, jag ska försöka prata med dom på bvc nästa gång vi ska dit

[Redhotwera]

Hoppas de kan hjäpla dig.