bråk bråk bråk...

[elinamtheo]

Jag vet int riktgt vad jag ska ta mig till, jag och min sambo som aldrig någonsin under vårt förhållande har bråkat med varann har börjat kasta massa skit på varann. Och imorse rann det verkligen över för både han och mig och vi resonera inte ens med varann utan det var verkligen pajkastning på hög nivå. Vi var endast ute efter att såra varann och det är ju helt befängt! Och det värsta är att det alltid börjar med skitsaker.Vi var så elaka mot varann, han sa t.ex att jag var världens sämsta mamma och att jag var en jävla tonåring som borde växa upp, då svarade jag att jag skulle ta Theodore (våran son) och sticka härifrån och att han aldrig mer skulle få se han igen, jag har ensam vårdnad, vi har inte skrivit på papper än, vi är ju inte gifta så.. Men det är ju helt sjuka saker att säga till varann och vi är medvetna om det oxå! Vi kan inte ha det såhär för det kommer sluta med att vi går i sär och det vill varken han eller jag men det är inte rätt mot barnet om man bråkar 24/7 heller.. Vi älskar ju varann så det e ju inte det som är problemet. Vi har så mkt problem, egna och gemensamma som vi bara stänger locket för! Vi snackar aldrig på djupet utan endast på ytan och det ligger och gror och sedan kommer det såna här jätte bråk! Jag har föreslagit samtalskontakt men det totalvägrar han, han skulle kunna göra det för min skull MEN då känner jag att han inte skulle göra det på riktigt utan endast för att hålla mig lugn och det känns ju inte rätt heller.
Vet inte riktigt vad jag vill med detta.. Mest skriva av mig kanske men gärna ett råd eller två vore toppen för jag är helt utmattad!
Kan påpeka att igår kväll så var vi så himla kärleksfulla och pratade om framtiden att om allt är stabilt och bra så vill vi ge Theo ett syskon när han är runt ett år, och dagen efter pratar vi om att göra slut. Ska det verkligen vara såhär?

[fru Wahlström]

Alla par har ju upp och ner och att gräla och rensa luften är ju även positivt, om det inte går för långt och är för ofta... Hur pratar ni efteråt? Ber ni om förlåt och pratar om det ni sagt under grälet?
Jag vet att när jag grälar med maken och är arg så kan jag häva ur mig att jag vill skiljas, men det vill jag såklart inte egentligen. Så länge det inte blir personangrepp och rena elakheter så är det ju lite nyttigt med att gräla.
Ni behöver ju rensa luften på ett eller annat sätt, huvudsaken är ju att ni kommer framåt och inte bakåt av dem. Och att ni inte blir så sårade så ni går och stör er på grälet... Hur känns det nu så här efter grälet? Är stämningen jobbig? I så fall behöver ni ju prata om det, känns luften rensad och ni bara behövde få häva ur er och skrika lite åt varandra om egentligen ingenting så behöver du nog inte oroa dig.
Det är ju en stor omställning att få barn och inget är sig likt längre. Plus att ni har ju haft lite andra orosmoment (läste om din oro att förlora bebisen till soc) så är inte konstigt om det tar sig uttryck så här! Hoppas det löser sig! kram

[shoegal]

Det är jättevanligt att par bråkar mycket under det första halvåret/året. Tex så har jag och min man har alltid bråkat extremt lite men under Elis första 6 månader bråkade vi mer än de 12 år vi varit tillsammans innan vi fick barn! I vårt fall var det är en kombination av trötthet, känslostormar och frustration (när man inte vet varför bebisen gör som den gör tex), och givetvis tar man ut allt sånt på den person man är trygg med.

sprallos här på forumet hade en deal med sin sambo om att inte ta några stora beslut under deras sons första levnadsår, och jag tycker det är ett bra råd för om man VET att man älskar varandra och VET att bråken beror på att det är en ny situation man befinner sig i och att båda behöver hitta sina nya roller så kanske man kan ge det ett år utan att man funderar på att bryta upp?

Samtidigt skriver du att ni båda har mycket bagage, och jag tror absolut en samtalskontakt inte skulle vara fel! Även om din sambo i så fall skulle göra det för din skull är det väl ingenting fel med det? Om han vill göra det för din skull, så ta emot det! Han kanske egentligen vill innerst inne men har svårt för att säga det, och lämnar över beslutet till dig genom att säga att han gör det för din skull? Det värsta som kan ända är att det inte blir en förbättring, och då är ni ju tillbaka på samma ruta som ni är idag, men jag skulle gissa på att det blir bättre!