Blir ju bara värre och värre....

[MinisMamma]

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Det här blir ju bara värre och värre.

Det började ju efter att Noel blev magsjuk som jag skrev för ett tag sen.

Eftersom jag har en sån enorm fobi mot det så slutade jag äta mer eller mindre. Har gått ner 5 kg på väldigt kort tid. Först nu så har jag börjat få i mig mat någorlunda iaf.

Men det är inte mitt största problem.

Det är nätterna då Noel sover hos mig. Dom är 4 st per vecka.

Så fort han lägger sig och somnar så börjar det lite smått för att öka i styrka under kvällen och natten.

På dagarna är det inget problem alls.

Jag får sån ångest. Är livrädd för att han ska bli sjuk igen. Får ett tryck över bröstet och så slår hjärtat i 100km/h känns det som. Minsta lilla ljud han gör så flyger jag upp ur sängen och den reaktionen jag får när han hostar är ännu värre (det var så hans magsjuka började sist). Igår kväll så försökte jag lägga mig i sängen men det gick inte. Jag kunde inte sova, det var hemskt. Så jag gick upp och satte på tvn och la mig i soffan. Där kunde jag sova till och från lite iaf och nån gång efter 5 i morse kunde jag först lägga mig i sängen och sova korta stunder.

Igår så pratade jag med en vän vars son fick feberkramper mitt i natten för han hade så hög feber. Dom blev så rädda att dom ringde ambulans och fick tillbringa tid på sjukhuset mellan 5-14.

Så igår började tankarna komma, tänk om Noel får det nån gång när han är hos mig. Och så började jag få ångest över det.

Vad kommer härnäst? Hur ska jag göra för att för att bli av med det här. Jag blir helt slut av allt det här...
Hur ska jag ta mig vidare?

Jag som alltid varit en så stark person men det här lyckas jag inte hantera längre....

Jag vet inte vad jag ska göra....

[hellokitty]

du kanske måste gå och prata med någon för de låter ju verkligen super jobbigt. Barn blir ju sjuka så är det ju bara, det är ju inte så mycket man kan göra åt den saken.
Det är svårt att sätta sig in i hur en annan människa känner när det är någon som man själv inte har problem med. Men jag hoppas du kan få hjälp för så kan du ju absolut inte ha det stackare.

[Kali]

usch, stackare! kommer inte ihåg om jag glömde skriva mer i tråden om kräkfobi? Förlåt isf, jag är helt förvirrad nuförtiden! Men hur som helst, jag tycker du skall söka hjälp! Förslagsvis här:


http://www.psy.gu.se/psykoterapimottagning/KBT/

Fördelen är att du kan få hjälp fort så du slipper lida av detta och att det är billigt jämfört med att gå privat. Ring iaf o prata med dom tycker jag, specifika fobier är jobbiga som fan att leva med men inte särskilt svåra att behandla på kort tid.

Och du är fortfarande en stark person. Att du har en sak som du inte vet hur du skall hantera gör dig inte svag. Givetvis får du ångest av att känna att du inte har kontroll. Förut har du kunnat förlita dig på Noels pappa att ta hand om denna enda sak men nu när du inte kan det så är det klart att det känns! Ta hand om dig!!
(o nu LOVAR jag att inte glömma bort ditt riktiga namn igen....*skyller på hormoner* )

[Sinus]

Jag håller med, och vänd dig till bvc eller nåt sånt direkt, om de känner att de inte kan hjälpa dig så kan de ju hjälpa dig vidare. Och det kan göra mycket bara att få prata med någon professionell än om de inte är riktigt deras specialitet. Låt det vara det första du gör på måndag, då har du tagit ett steg i rätt riktning för att må bättre.
Håller tummarna att du får hjälp snabbt! Skickar över massor med kramar!

[Lejonella]

Din fobi för att ditt barn ska bli sjukt är nog bara en kanal för din ångest. Det handlar alltså inte om kräk eller feberkramper tror jag utan ångesten står nog för någonting annat.

Detta kan du inte klara själv tror jag, du har tagit första steget att skriva om det här på forumet och DET ÄR STYRKA!!! Att klä känslorna i ord och att sedan läsa orden kräver styrka som du har visat!!

Ring till BVC och be att få tel n till den psykolog som är kopplad dit, sedan föreslår jag att du kontaktar läkaren som kan hjälpa dig med ev medicin eller undersöka dig ang det där trycket över bröstet som du beskriver.

Känn dig inte ensam om detta!! Det är så vanligt att människor får ångest, och det finns hjälp att få!!! Kram och lycka till!!

[MinisMamma]

Tack för att ni finns och bryr er..
Jag ska försöka ta tag i det här. Noel åker iväg imorgon med sin pappa och hans föräldrar på skidsemester så får även jag lite "semester" och förhoppningsvis lite sömn.

Tack Kali för länken, ska nog kontakta dom och se vad dom säger och om dom kan hjälpa mig. Det är helt OK att glömma bort namn, jag är själv helt värdelös på namn! Sen har ju du faktiskt en super söt liiiiiten dotter som tar all din hjärna..

Lejonella, jag har mina misstankar i att det här grundar sig i allt det som jag inte tagit tag i när det gäller mina förtränga barndomsminnen och min svåra uppväxt. Men inser nu att det är nog dags för mig att ta tag i det ifall jag vill ha ett "normalt" liv.

[Tossy]

Ja du MinisMamma, jag tror du själv är ute på rätt spår. Jag vet säkert inte en bråkdel av vad du varit med om, men absolut kan det vara nåt sånt gammalt som ligger och stör och som nu börjar bubbla upp efter problemen med Noels pappa och det faktum att du nu ensam ska ta hand om honom flera dagar i veckan. Det har säkert blivit för mycket för dig nu!!

Kalis länk är ju kanon, kontakta dem och prata även med BVC, du skulle ju dit om ett par veckor, men ring gärna på måndag. Passa på medans Noel och S är borta så du kan koncentrera dig bara på dig själv och börja ta tag i det. Det kommer att ordna sig, men bara att börja ta tag i det kommer nog underlätta för dig.

Många kramar till dig!

[Tigi]

usch va jobbigt .....
jag va sådär jä'ttenojjig förra året...efter deras magsjuka..i år har dom klarat sig lindrigt men förstår din känsla lite ändå....


kan ju trösta med att feberkramp drabbar oftast flickor vad jag har hört... M:s brorsdotter fick det några gånger när hon va liten.... (det e lite ärftligt oxå) så jag e nojjig över det oxå!

[Öga]

Ångest är jobbigt, och som bla Kali säger så bör du lyssna till dig själv och söka ngn form av hjälp för att bli bättre.
Det där med att vakna på natten vid minsta ljud finns hos mig med, men det tar jag mer som en "mamma-grej" (för maken snarkar oftast vidare en stund till...men inget inte en välriktad "spark" kan ordna...=P).
Hoppas det löser sig iaf.

Tigi: jag har "hört" annat; att feberkramper oftast uppträder hos pojkar. Spännande. Min sambo hade det när han var liten.

[MollyAlex]

Oj, va hemskt att må sådär..tycker så synd om dig. Men tror det e viktigt att du tar tag i det, o går o pratar med nån, så du kan handskas med din ångest.
Det måste totalt trötta ut dig att vara på helspänn hela tiden.

Hoppas din lille grabb får hålla sig frisk o kry o att du får börja må bra o ta hand om dig. Många styrke kramar till dig

[Tigi]

öga-- har läst på lite...det kan vara ärftligt iallafall men det står inget om att killar eller tjejer får det oftare ....


föresten..Tibella har feber nu .. 39.2 ...snacka om att man e nojjig nu då jag har läst om feberkramp oxå

[Fru S.]

Hej!

Jag har levt med panikångest.
Det är jättetufft. Min ångest kom när jag visste att jag skulle behöva vara bland folk. Social fobi.
Det enda jag klarade av utan en attack var att gå till den lilla lokala Konsumaffären. Men då fick jag gå en omväg runt en spårvagnshållplats.

Det som hjälpte mig var terapi, att gå till botten med mina rädslor. Att inse att inte alla människor på jorden ville mig illa, att det faktiskt fanns vänlighet i en del människor.

Ta tag i det innan det blir ohanterbart.
Jag var isolerad i vår lägenhet i en rätt lång period, jag kunde bara gå ut tillsammans med nån som kände mig bra.

Lycka till.
Det är jättemodigt att bara skriva om det!
Stor kram (och en liten spark i rumpan så att du tar tag i saker och ting....)

[MinisMamma]

Nu har jag äntligen lyckats "våga" boka en tid till vårdcentralen för att få träffa en läkare som då kan remittera mig till deras psykolog. Ringde precis och fick en tid redan imorgon kl 16. Tydligen så måste jag träffa en läkare först som ska bedöma ifall jag behöver hjälp eller inte. Men nu så ska jag bara våga ta mig dit imorgon oxå och inte ångra mig....

Jag vill verkligen gå till någon som kan ta hjälp av hypnos då jag måste gräva fram alla undangömda minnen, får se ifall dom kan hjälpa mig att komma i kontakt med nån eller så får jag helt enkelt betala 650kr per gång för att gå privat. För jag tror verkligen på att gräver jag fram mitt förflutna ur mitt minne nånstans så hittar jag orsaken till det här och ta det sen därifrån.

För nu så håller jag på och gräver min grop djupare och djupare och djupare. Känner att jag har ingen kontroll på det här längre. Har t o m börjat undvika ställen som ÖF som jag egentligen älskar att vara på när Noel är ledig från dagis (underbar personal).

I lördags så berättade en kompis, vars son går på samma dagis avdelning som Noel, att 3 st i gruppen var/blev magsjuka under förra veckan. Det kändes som om nån sparkade undan stolen under mig för jag blev helt förstörd.

Jag visste inte vad jag skulle göra utan kunde bara sitta på golvet och gråta. Kände mig helt orkeslös! Som tur var så var inte Noel hemma utan för tillfället hos sin pappa.

Efter många om och men så lyckades jag och Noel få sova över hos han den natten. Jag kunde helt enkelt inte vara hemma! Visste att han skulle bort på kvällen, men han skulle ju ändå komma hem senare. Fast jag sov på hans soffa så lyckades jag sova rätt bra för en gångs skull.

Nu hoppas jag att S har Noel hemma imorgon så att jag kan få lugna ner mig lite och smälta det här.

Jag sover fortfarande inte annars. Dom 4 nätterna jag har Noel så sover jag inte mer än kanske en halvtimma sammanlagt. Och dom 3 nätter han sover hos S så sover jag 2-3 timmar sammanlagt.

Därför känner jag mig helt färdig på dagarna.

S har ingen som helst förståelse för mig. Han kan inte förstå på nåt sätt hur man kan reagera som jag gör. Inser inte att ju mer han säger att han inte tänker komma nästa gång Noel blir dålig så känner jag mer och mer ångest inför det.

Funderar på att jag ska ta kontakt med dom som Kali skickade länken till oxå. Men det kanske är bättre att försöka ta psykologen på VC först och se vad dom säger och om dom kan hjälpa mig.

Tack för att ni finns och stöttar mig igenom det här. För det är fruktansvärt att inte kunna ha nån som helst kontroll längre!

[Kali]

stackare!! men säger du det som står ovanför så BORDE du få hjälp! jag håller tummarna för dig imorgon, klart att du vågar gå dit för alternativet - att fortsätta såhär - det är ju faktiskt värre, eller hur? många styrkekramar till dig!

[Ki27]

Men stackare!!!!
Fan va surt av S att inte bryr sig mera då, men jag kan förstå att det är svårt att förstå hur du har det oxå, men ni har ju ändå levt ihop så länge så...

Tror oxå du får hjälp om det är så här illa, inte kan väl en läkare misstro dej... för då är det en usel läkare!

Håller alla mina tummar, ja de två jag har iaf... o skickar massor av cyberkramar! DU kommer klara dej igenom detta, men det kanske blir jobbigt. Du kommer iaf må så mycket bättre efteråt!!!