Blev ju inte alls som jag tänkt mig...

[jässica]

Vi har en underbar 2åring som jag är så lycklig över! Jag har ALDIG mått så bra som när jag väntade henne. Älskade ALLT med att var gravid, blev tom glad över illamåendet. Så kom hon ut och efter kanske 2månader började jag tjata på min sambo om barn nr2. Han ville vänta och efter massa tjat gav jag upp men forsatte att lääääängta tills nästa bebis.

Så börjar jag på nytt jobb, vi skaffar hus och efter 3mån anställning (prov såklart!) blir jag gravid, oplanerat! Min man blir jätteglad och jag bara tycker det ärä pinsamt. Känner mig som värsta oansvariga tonåringen som struntat i kondomen (trots att det inte var så det gock till).

Berättar efter 1,5mån nervösångest för min chef som blir jätteglad för vår skull, lovar mig fast anställning.

Jag, allt är så jävla underbart! Och jag mår så himla dåligt!!!! Vill inte vara gravid, vill inte få bristningar, vill inte föda, vill inte amma, vill inte tappa all ork som jag redan nu i v23 kämpar för att behålla åt min dotter och jag vil inte alls vara mammaledig!

Vad ä det med mig?! Kan det vara så simpelt att jag känner såhär baaara för att det var oplanerat? Väldigt olikt spontana mig! Och jag menar allt som jag tycker är så jobbigt nu har jag ju längtat efter ändå sen förra ggn jag var gravid. Usch, åsså skäms jag ju såklart över mina obefintliga mammakänslor.

Hjälp!

[Frixie]

Visst är det knäppt hur man reagerar ibland...

Kompisen hade likadant under sin graviditet. Dom försökte bli gravida i flera år utan att lyckas. Bestämde sig för att adoptera, och pang då blev hon gravid. Men inte infann sig lyckan alls. Hon blev arg, ledsen och deprimerad. Varför hände det först när dom hade gett upp? Varför hade just dom drabbats av det här??
I samma veva blev jag gravid och då blev hon förbannad och avundsjuk på mig som minsann hade lyckats med en gång typ. (samtidigt som dessa tankar dök upp visste hon ju att det var hjärnspöken).
Hon fick psykologhjälp och det ganska snabbt eftersom hennes "mörka tankar" inte var bra för barnet, enligt hennes BM.

Jag tycker att du skall prata med någon om detta.
Sätt ord på hur du känner så du kan bearbeta och gå vidare...
Din BM kan säkert hjälpa dig att komma i kontakt med någon kurator eller psykolog...

Lycka till!

[sprallos]

Jag skulle tro att du har en släng av "Hormonella Isabella"....det är min förklaring på allt oförklarigt man känner som gravid. Jag orkar inte analysera desto mer för jag tror inte jag skulle komma fram till något heller. Men det är ju skillnad på må dåligt och må dåligt också. Känner du att det är helt ohanterligt så tycker jag att du ska prata med BM eller någon på MVC.

Jag har förlikat mig med att mina tankar, reaktioner och hur jag ser på saker inte är vad dom brukar nu och jag litar inte riktigt på vad jag känner alla gånger. Så jag slår bort det....Det kan vara helt fel, men det är mitt sätt...

Hoppas det löser sig för dig och att du kan känna 100% lycka resten av tiden.