Behöver lite stöd

[Sinus]

...

[MollyAlex]

Vilken jobbig sits du e i. Förstår att du behöver stöd. Det verkar som att du o din partner iallafall kommunicerar med varandra,att prata e ju iallafall ett stag på vägen.
Jag blir ledsen av att läsa att han inte vill vara med henne, o säger att han vill hjälpa med det praktiska runt om men inte va med henne. Ett barn, hur litet det än e känner ju såklart när en förälder skjuter det ifrån sig. Jag förstår att det kan vara jobbigt för honom att se att er dotter tyr sig till dig,men som du sa, du har varit hemma med henne, klart ett barn bli mammigare om mamman e mest hemma, o pappigare om pappan e mest hemma, det sägs ju naturligt.

Sen tycker jag att du ska försöka kräva mer psykologisk hjälp, eftersom du vet att du mår dåligt o haft en förlossnings depression , så du får medicinering o samtalsterapi. Jag skulle ändå föreslå familjeterapi för din partner, o lägga fram det som en investering i er framtid, ert barn o er relation. Att få en part somutifrån kan hjälpa er komunicera bättre med varandra, o att kunna hjälpa varandra att uppfostra o älska er dotter tillsammans. Ert barn har de bästa föräldrarna hon kan ha, o alla har sina svackor. Tro det e viktigt att som förälder, inte ge upp, det du skriver låter som att din man ger upp väldigt lätt. Att han försöker men om han inte genast får respons från henne så ger han upp. Blir ledsen när jag läser det, o förstår hur ledsen du måste bli. Låt ditt barn va hur mammigt det än vill, krama henne så mycket du kan. Hoppas du kan nå fram till honom o att ni kan lösa den här situationen.

Många kramar, hoppas mitt svammel kan styrka en liten aning

[Sinus]

Tack... Jag skulle gärna prova med familjerådgivning, men jag tror som sagt att jag skulle få gå själv. Men jag ska ha det i bakhuvudet.

Jag tycker också att han ger upp för lätt men samtidigt har jag inte gett honom någon chans att få lite mer skinn på näsan. Jag har tagit nästan allt ansvar, på eget bevåg. Och gjort oss alla en otjänst. Han har frågat vad jag velat ha hjälp med men jag har inte haft nåt svar. Och han har ju inte velat tvinga mig till nåt, velat att jag själv ska säga till, eftersom att jag mått som jag mått. Men jag har haft nån spärr så jag har inte kunnat be om hjälp än om jag borde. När jag varit i störst behov av hjälp rent praktiskt har jag bara stött bort honom.
Jag känner igen mig rätt mkt i hans tankar men jag har ju inte haft nåt annat val än att fortsätta kämpa trots att det känts hopplöst då jag är den som varit hemma ensam på dagarna. Han har hjälpt mig jättemkt genom att finnas där, men jag känner det som om jag har stulit hans tid ifrån hans dotter. Och nu känns det som om det är för sent...
Jag är också inne på det där att hon känner vilket humör vi är på. För än om jag tycker att jag är avslappnad tex när hon ska sova, så är hon omöjlig att få att sova förrän jag slutar tänka negativt och liksom tömmer huvudet. Hon kan vara hur tvärsöver som helst tills jag kommer på att jag är irriterad eller nåt. Lägger jag det åt sidan så blir hon mkt gladare. Och det har jag förklarat 100 gånger men han säger att det är så även om han är på bra humör. Och visst kan det vara så, men då tror jag att hon ändå känner av hans osäkerhet.
Jag vet att han känner sig osäker och otillräcklig. Men det gör jag också.

Jag funderar iaf allvarlig på att sterilisera mig för att slippa gå igenom det här en gång till...

[MollyAlex]

Jag tror om du lägger fram idén om familjerådgivning som just en investering i er framtid, kanske det blir lättare för honom att ta in? Jag förstår hur du tänker, det där att man hellre gör en sak själv än att be om hjälp, dels e det enklare att bara göra det o dels så blir det som man själv vill ha det.

Det viktigaste för dig e att inse att ingenting e för sent, du skriver som om allt går åt pipan o inte kan repareras. Man kan alltid börja om, er dotter e formbar, som alla barn, o att ändra ert sätt till henne, till ännu mer positivitet kan bara ge bra effekter. Försök släppa in honom o låt honom hjälpa dig, be om hjälpen!
Jag vet att man inte vill höra det, men allt e faser, o ibland kan det va en tröst oxå, saker förändras, o ibland krävs det väldigt lite för att nått ska bli bättre.

Det med att du funderar på att sterilisera dig, känns otroligt dramatiskt, o det finns egentligen ingen anledning att du ska ta till det för att inte skaffa fler barn o hamna i samma sits. Ta han d om den sits ni hamnat i - nu. Skaffa hellre preventiv medel så länge o tänk inte på vad o hur det blir med eventuellt ett barn till.

[Kali]

jag är egentligen alldeles för trött för att skriva något vettigt just nu men samtidigt vill jag skriva något eftersom jag blir berörd av ditt inlägg.

några saker är enkla: som att det inte är ett dugg onormalt att barn är mammiga (eller pappiga eller mostriga eller mormoriga beroende på deras humör och dagsform) Det är också viktigt att låta barn vara det utan att skuldbelägga dom. alltså hur mammig man än är så är det pappas "jobb" att fortsätta älska sitt barn och visa det. liksom tvärtom. barn testar och testar och testar och de vill veta om deras föräldrar finns kvar och älskar dom fastän dom avvisar dom, gör saker dom inte får, testar gränser osv. Det som jag tror att din man skulle behöva är lite undervisning i utvecklingspsykologi. Kanske kan ni gå tillsammans till BVC om det finns någon du litar på där som kan berätta lite om hur små barn fungerar kognitivt? Vilka förmågor de har men kanske framför allt vilka förmågor de INTE har. Fastän vi ständigt fascineras över våra små och hur mycket de kan så har de inte förmåga att göra några särskilda tankeoperationer. De har tillgång till det som är konkret och nu och inte någonting annat. Det går därför inte att "anklaga" dem för att välja bort en person eller göra saker på pin kiv. Den mentala kapaciteten för det finns helt enkelt inte.

Man binder inte heller en ettåring till sig. Det gör dom själva. Ett barn måste ha sin förälder för överlevnad. Men föräldern måste faktiskt inte ha barnet (nu menar jag fysisk överlevnad). Det gör relationen på ett sätt väldigt ojämlik för små barn utvecklar starka band till den vårdare de har och sen kan den vårdaren uppföra sig precis hur illa som helst. Barnet är lika hårt bundet i alla fall. Nu tror jag att du varit en alldeles utmärkt mamma men det jag vill säga är att det inte är så att du har gjort fel, tvärtom, du har gjort rätt, du har funnits där för ditt barn på hennes villkor och eftersom hon inte är dum så håller hon sig till dig just nu, du är tryggast och pålitligast. enda sättet för pappa att bli lika bra som du är att investera lika mycket tid som du har gjort. att finnas där outtröttligt o acceptera att barnet aldrig vill läsa de roliga böckerna eller leka med de roliga leksakerna utan man får sitta där o stå ut med att göra samma sak sjuttioelva gånger för att det roar ens barn. för att inte tala om hur många tråkiga läggningar med högljudda protester, hur mycket uthälld mat, hur mycket skrik när man torkar näsan osv osv osv man måste stå ut med innan man får den där belöningen i form av att det går lätt!

när det gäller dig själv så tycker jag absolut att du skall tacka ja till att pröva antidepressiva om du har haft det så här länge. hjärnan kan behöva lite extra hjälp på traven för att komma igång och fundera normalt. men givetvis skall du också fortsätta med någon samtalskontakt. när du träffar läkaren så ta upp att du känner att du har fått mycket hjälp av psykologsamtal och att det oroar dig om du inte kan fortsätta. be honom/henne att remittera dig till en psykolog som landstinget har avtal med. och om han/hon inte vill det så har du rätt att remittera dig själv. psykologer finns ofta på större vårdcentraler eller rehabenheter. du bor ju i umeå om jag förstår det rätt (?) och det är ändå en ganska stor stad så det borde inte vara omöjligt att hitta en psykolog som du kan gå till inom ramen för högkostnadsskyddet.

det känns som att jag missat att svara på det mesta men du vet ju hur det är när man inte får sova ordentligt Hur som helst, du får gärna PMa ifall det känns bättre än att skriva här o om det är något jag skrivit som verkar luddigt. Jag är ju ingen psykolog ännu men på god väg i min utbildning iaf