Att uppfostra en trotsunge.

[shoegal]

Vi har en bok om trots som heter Trotsboken, tror den är utgiven av Vi föräldrar. Tycker den har varit bra! För mig handlar det mest om att hitta strategier att hantera mig själv när Elis är trotsig, det är ju där förändringen kan börja på nått sätt.

Ärligt talat så tycker jag inte Elis är så jobbig, ja visst har han utbrott då och då, men de är långt i från så hemska som jag trodde de skulle kunna vara (haha har ångest för om jag ens ska skriva detta; då kanske det vänder ). Tror det dels handlar om Elis temprament men dels också om hur vi bemött honom (jag måste ju våga gå emot jantelagen här och tro att vi gjort nått rätt också ). Dock blir jag ju irriterad på när han beter sig illa, även om hans "illa" är mindre än ungen-som-skriker-på-konsum-efter-glass. Smärttröskeln anpassas ju efter förhållandena.

Det som fungerar bäst med Elis just nu är en kombination av "nonchalans" och "tvärtemot"; dvs pendla mellan att inte lägga någon större vikt vid hans negativa utspel och omvänd psykologi. Tex han säger att han inte vill äta (dvs VARJE måltid). Jag säger lugnt: okej, jag ställer maten på bordet ändå. Elis: NEEEEJ!. Jag: jo. Sen sätter vi oss och äter. Jag säger: oj vilken god mat, jag är nog så hungrig att jag kan äta både min mat OCH Elis mat. Elis (blivande muffare (älskar att äga)) NEEEJ! Det är MIN MAT! = Elis äter. Jag säger: vad roligt att du äter!
Nu var det mycket nedkortat, men kort sagt så ger jag inte så mycket fokus kring det negativa beteendet, utan försöker behandla det så neutralt som möjligt. Sen ger jag lagom med beröm när han gör "rätt". Funkar väldigt bra på Elis faktiskt. Kanske inte första gången, men efter ett tag.

Sen funkar det ju inte alla gånger, och nog har det hänt mer än en gång att jag lyft honom från matbordet då han lekt med maten och inte slutat fast jag bett honom (samt talat om att han får gå från bordet om han fortsätter kleta). Jag tror benhårt på att inte säga någon som jag inte sedan genomför; tomma "hot" ger jag ingenting för, då är det bättre att inte säga nått alls.

Sen funkar ju ingenting de dagar man själv är på uselt humör Som tur är så är det förbaskat söta emellanåt; det är det som räddar dem! Desto mer de kan trotsa och uttrycka sin vilja, desto mer kan de säga att de tycker om en, så man får ta det onda med det goda

[Fru S.]

Tack snälla Shoegal för att du delar med dig!!!
Vi behöver verkligen strategier och knep och trix för att hantera utbrotten här hemma.

Runt maten är det mest förhandlingar vi kör med, typ , "Om du äter 10 skedar och dricker upp mjölken får du gå ifrån bordet"
Då brukar han glömma bort sig och äta upp allt...

Det vi behöver hjälp med mest är nog "elakheterna" som flyger ur munnen på honom.

Sen tror jag också att det är bra att"vidarutbilda" sug i sitt föräldrarskap.

[Kali]

jag brukar säga till min man att han testar oss. testar ifall vi verkligen älskar honom och vill ha honom. älskar ni mig fastän jag slåss? älskar ni mig fastän jag säger fula ord? älskar ni mig fastän jag gör varenda sak jag inte får göra? älskar ni mig fastän jag skriker? älskar ni mig fastän jag gnäller och kinkar? och så vidare.
så vårt jobb är bara att visa att vi gör det. vi får bli arga och säga ifrån emot dumheterna bara vi hela tiden visar att vi älskar den lilla personen för personen den är oavsett vad den gör.

jakob har ett rätt ordentligt temperament (ja, du fick ju se litegrann i din hall fru s! ) när han är på det humöret och han är envis till tusen. det är skitsvårt ibland för det är som omöjligt att få kontakt med honom för han är så arg. men jag försöker sätta ord på det som händer (när han har vrålat klart såpass att det går att få kontakt...... ) och hjälpa honom med känslorna. jag gör mycket som shoegal, ignorerar och förstärker sen positivt. min största utmaning är faktiskt att vi inte gör likadant här hemma och att jag måste stå ut med att min man och min son får en egen och annorlunda relation än den jag och sonen får och att jag hela tiden måste försöka stå emot mina impulser att lägga mig i och tala om vilket sätt som är "rätt". (och nej, jag lyckas verkligen inte alltid.... ännu )

[Mixiz]

Åh trotsen! Jag kan ärligt säga att jag håller på att bli tokig utav det, skrik, bråk och ibland kommer det ett slag flygande från lillen. Att räkna till 10 räcker inte här, sitter ibland och räknar upp till 100, och känner mig så slut och maktlös, och känner att den här "perioden" kommer bli mycket lång!

Från en supergo unge som sa godnatt och gick o la sig själv för 3 veckor sedan, till ett skrikande monster som drar ur varenda pinal i sängen och tillslut somnar på alltihopa på golvet, så var det skönt att läsa hur ni hanterar era barn. Igår flög nämligen kaffekannan och krossades i 1000 bitar, efter att han fick en tillsägelse om att avsluta för att vi snart skulle äta, jisses

Men läste i tråden att några av er hade införskaffat böcker, är det någon ni rekommenderar?Är det värt att läsa för att lättare hjälpa lillen igenom det här, och mig själv såklart =)

[Fru S.]

Mixiz: Jag tror på at ta reda på så mycket fakta som möjligt för att inte bli så frustrerad och för att kunna hantera just VARFÖR ens hjärtegull beter sig som ett monster...

Vi har inte fått böckerna än och nu har Lilleman lugnat sig lite. Igår var det bara lite krångel vid läggningen, han ville ha 125 000 gosedjur i sängen och alla sina filtar.....


Hoppas det lossnar snart för er också. Det är så drygt att städa upp när man slår sönder saker.
Talar av erfarenhet.

[tinali]

Shoegal; vi kör något liknande vid bordet. Vi brukar säga att pappa äter upp maten för han är så hungrig, och det får han ju naturligtvis inte, han är ju fortf arg, men han äter ju, sen släpper det och han blir glad. Jag brukar utmana honom oxå, när han sitter och surar vid bordet, jag säger: jag tror inte du vågar smaka på maten, ( hemskt teatraliskt) nä, jag tror inte det... Visa mig då! Sen låtsas jag bli jätteförvånad när han gör det, han blir jätteglad. Eller om han ätit men lite för lite så kör vi med att peta på magen och säga att det finns plats här och här, men hääär var det fullt! Han brukar även göra det själv. Att bryta trotsen kan man göra på" rätt" sätt, dvs pedagogik när jag inte hinner med pedagogik eller är trött och arg, så kör vi ett hederligt kittelparty. Han kan ju inte hålla sig och mamma blir oxå glad.

[MinisMamma]

Låter som Noel

Han MÅSTE väldigt mycket. Och han lägger ofta till meningen "jag sa ju till dig att" "...sa jag ju till dig" Undrar vart han hört det, hehe.

Men jag gör som Shoegal. Lurar honom lite när det gäller allt. Han säger att han inte vill ha men jag säger att jag ställer fram ändå. Han vill fortfarande inte äta och jag säger att då tar jag bort maten och plötsligt vill han äta. Eller om han vill ha en frukt istället så säger jag att han får det efter att han ätit mat.

Det fungerar i princip på allt...

Han är nog rätt "enkel" ändå när han trotsar, men eftersom jag inte vet nåt annat så är det jobbigt för mig. Gör han nåt han inte får så får han två varningar, på den tredje så tar jag bort det han gör eller så lyfter jag in honom till hans rum (speciellt när han inte slutar slåss när man säger till han). Och då blir det lite skrik och gap, och när han lugnat ner sig så pratar vi om varför jag gjorde så.

Hoppas att det fungerar i längden iaf