Är ni rädda att era barn ska dö??

[Jenima]

Har ni en oro att barnen bara kan dö helt plötsligt?
detta har blivit ett problem hos mig...

Häromdagen så låg Nova-li i sitt gym och lekte..jag gick in och la Max för han skulle sova middag, när jag kom ut igen så låg Nova-li helt stilla blundade och jag fick rysningar i hela kroppen! jag frös till och vågade inte gå fram! jag tänkte det att är hon död nu så kan jag inte leva vidare? Men så drog hon efter andan och jag förstod att hon bara hade somnat..(vilket hon aldrig har gjort innan..inte ens som bebis)

Även när vi åker bil ibland och man hamnar i en situation som kunde gått illa, nån kommer i hög hastighet så man fått tvärbromsa, då kan jag tänka," tänk om bilen kört in i oss? vad ska jag göra utan mina barn?

Har ni en överdriven oro?

[vildasol]

Jag tycker inte att din oro är överdriven för jag känner likadant . Jag antar att det är helt normalt att känna att hela kroppen fryser till is och tanken "tänk om.. " kommer om man är med i en potentiell olyckssituation.

Axel slutade att andas i vagnen när han var tre månader. Jag blev helt hysterisk, men efter ett tag var han precis som vanligt. Jag började därför tveka om det verkligen hade hänt eller om jag överdrev. Idag vet jag inte om det verkligen var så att han inte andades och att han kom till liv när jag skakade om honom, men det spelar inte så stor roll. Jag kan inte gå och vara rädd för att det ska hända igen och det kommer inte att hända igen.

Att förlora sitt barn eller anhörig är en fruktansvärd sak och därför blir man
dålig av bara tanken på att göra det. Du får bara inte låta dessa tankar ta över och att du inte vågar låta dina barn vara barn. Men det tror jag inte att du gör.

[fru Wahlström]

Ja jag kan också känna mig orolig över att H ska dö, men det är helt naturligt och sunt sa min BVC-sköterska. Har bl a sett framför mig när han var nyfödd att jag gick med honom i trappan och jag trillade, var även supernojig med att kolla hans andning (är inte själv med det gissar jag). Nu har det gått över vilket känns skönt.

Jag blev extra rädd och orolig i vintras för då var det ett par kompisar till min syster som förlorade sin flicka i cancer, hon var 6 månader. Efter det är jag rädd att H ska bli sjuk och dö.

[shoegal]

Vågar man svara nej utan att verka okänslig och hemsk? Att förlora Elis skulle vara det värsta som skulle kunna hända mig, jag klarar knappt av att tänka på det för det snör ihop sig i bröstet direkt. Så det skulle vara fruktansvärt hemskt, men jag är ändå inte rädd för det på det sätt att jag går omkring och tänker på det. J

ag trodde att jag skulle vara mycket mera nojjig över PSD tex när Elis var liten än jag var. Jag känner så att händer det någoting så händer det, oavsett om jag går omkring och tänker på det och oroar mig eller inte.

Jag vill leva i nuet med mitt barn, jag vill njuta av varenda sekund och inte oroa mig att någonting kan gå fel! OM nu någonting skulle hända så vill jag känna att jag njutit och varit glad över den tid som vi har haft tillsammans, för jag kan ändå inte påverka ödet. Givetvis gör vi det vi kan (och ska) som föräldrar för att föreygga olyckor, men sjukdomar som cancer och PSD händer ju oavsett hur mycket man förebygger. Så jag försöker, och har faktiskt lyckats, att inte låta oron ta överhanden, utan tänka att "händer det så händer det och då hanterar jag det då, inte nu i förväg i mina tankar".

[Tossy]

Jag tror alla mammor och säkert även pappor är rädda för att deras barn ska dö. Jag tror att det hör till, så att vi skyddar dem och tar hand om dem så inget ska hända. Om jag ser nåt på tv eller om man hör om något barn som dör så kommer tanken, men jag brukar försöka slå bort den fort, för det är så skrämmande.

Men jag försöker att inte oroa mig , det hjälper inte utan jag försöker njuta av varje dag istället. Om något händer får man ta tag i det då.

[Kali]

både ja o nej... jag går inte runt och oroar mig hela tiden men ibland kan jag plötsligt få en sådan tanke o bli alldeles iskall. sen är både jag och min sambo lite mer oroliga sedan i vintras då en bekant till oss förlorade sin precis jämngamla o helt friska dotter i en plötslig hjärnblödning. det är inte heller så att vi oroar oss hela tiden men om jakob vaknar på natten och skriker helt hysteriskt (som den flickan hade gjort) då är det bådas vår första tanke att samma sak kommer hända oss. jag vet att det är högst otroligt att det skulle göra det men döden blev helt klart lite mer närvarande för oss i och med det. samtidigt så är det inte särskilt många barn i sverige som dör. och en majoritet av dem har haft medfödda skador som man vetat om.

jag försöker också njuta av all tid vi har. jag tänker att trots att jag aldrig varit ömtåligare i hela mitt liv eftersom jag aldrig älskat någon som jag älskar mitt barn så hade jag inte velat vara utan en enda dag av den kärleken och upplevelsen även om den skulle ta slut. jag hoppas innerligt att jag aldrig förlorar mitt barn men jag skulle överleva om jag gjorde det för människor överlever de mest tragiska förluster. det går inte att föreställa sig innan att det är möjligt men jag vet att det är det. och jag är helt övertygad att om det fasansfulla hände så skulle jag ändå vara glad för varje dag som jag fick.

jag tror min oro kommer öka med åldern. nu är ju jag med honom jämt. men när han är stor nog att cykla själv i trafiken? när han är stor nog att vara ute sent på kvällen? när han är stor nog att börja köra bil? alla dessa andra galningar som finns... allt som kan hända.

[sprallos]

Jag är LIVRÄDD att något ska hända Victor...bara av att läsa mini-mammas inlägg som handlade om en Victor med cancer så blir jag kall...usch...ett barn med samma namn!
Men denna isande skräck kommer bara när jag blir påmind, jag går inte runt och tänker på det dagligen eller så...det är vid speciella tillfällen det händer.

* Barncancerfondens reklam på TV, den med 4 matstolar och en är tom...*gulp*
* De gånger man ska ha barnvakt, INGEN vaktar mitt barn lika bra som jag...*gulp*

Man ska liksom inte bara oroa sig för olyckor som man inte kan förutse, man ska vara rädd för alla de möjliga sjukdommar OCKSÅ! Jisses amalia...Men 95% av min vakna tid försöker jag att inte oroa mig eller ens tänka på det. Det går bra, jag var värre förut. Men som sagt, blir jag påmind så blir jag iskall...Jag hade inte orkat leva vidare utan Victor...jag hade dött psykiskt i alla fall, för jag hade aldrig vågat ta bort mig själv.

[Jenima]

Nova-li har som vissa av er kanske kommer ihåg ett medfött hjärtfel, vi har varit på återkontroll och enl läkaren så är det inget att oroa sig för, eller hon kommer kunna leva som vanligt utan att det på något sätt kommer att anstränga hjärtat mer än normalt. men trots det så är jag rädd att förlora henne?! Hon är så liten och hjälplös och såå otroligt älskad...tänk om dessa plutteliga hålen kommer orsaka mer skada än läkaren kunde se?? jag hatar att känna såhär men ibland när jag byter blöja på henne eller ligger och myser med henne på golvet eller i sängen så kan tårarna bränna bakom ögonlocken och jag bara älskar henne så otroligt mkt! jag trodde aldrig att jag skulle ha mkt mer kärlek över till ett barn till men det hade jag! Max kan jag knappt vara utan, han är heelt underbar och jag lever verkligen för honom..och nu fick jag lyckan att få ett barn till! vad har jag gjort för att förtjäna detta??

ja i alla fall... det är inte så att jag ständigt går och oroar mig för att som ska dö! men att tanken slår mig vid vissa tillfällen att jag kan förlora dom, vad gör man då? jag hade inte kunnat ta livet av mig tror jag...tänk på min sambo som först skulle förlora sina barn sen sin flickvän..nej det skulle jag inte kunnat göra mot honom...men jag hade lugnt fått gå på antidepressiva tabletter och många fler unga saker för att över huvudtaget orkat andas igen.

Tack för att det finns andra som delar med sig! känner mig lite mindre knäpp nu

[grodan]

Nu är ju vitan extremt allergisk och jag har sprungit för att möta ambulans med ett blått barn i armarna..... de gav henne fel mat igen i veckan. men med adrenalinpennan i högsta hugg får vi lov att möta världen ändå....
Min nivå nu e att jag inte vågar llämna henne på förskolan på måndag, jag bara gråter.... eller får värkar....Så jag vet inte hur jag ska hantera det hela.
Jag har alltid varit orolig för vitan och för hennes syster också fast hon "inte e min", jag tror att det hör till att vi ska oroa oss lite för att vara vaksamma föräldrar
Jag målar upp skräkbilder, för verkligheten kan inte vara så hemsk som mina mardrömmar......
Sen kan jag vara hur cool som helst i tex lekparken, ja ja, det som inte dödar härdar... typ... så jag tror att vi har olika oros moment kanske...

[Snigel]

Här är den en till med oro i magen med jämna mellanrum.
Det var värst när han precis hade kommit ut, då var jag så nojjig att jag flög upp ur sängen vid minsta ojämna andetag. Stackars plutten blev väl väckt mer än en gång av sin stirriga mor... Tror att det var delvis pga att han hade lite hög andningsfrekvens (precis i överkant på vad som anses ok) första två dygnen.
Fick även en "nu är det kört" upplevelse vid läkarkontrollen på BB (innan hemgång): praktikanten som lyste ögonen på honom sa till läkaren "det här då?" och jag var på en halv sekund fullt övertygad om att de hittat en hjärntumör. Så var det förstås inte, men eftersom jag inte kom mej för att fråga varför han sa så där, så fick jag be om att komma in en extra gång med honom så att sinnet skulle stillas...
Numer är det bättre- en släng av noja sisådär varannan dag eller så...

[Snigel]

grodan: fy sjutton, stackars er! Förstår att det är svårt att släppa iväg henne...

[evelinah]

Känner så igen mej. Det var inte lika farligt när hon var mindre. Fast nu kom jag på en grej, när vi PRECIS kommit in på vårt rum på bb efter förlossningen, jag satt med Mio i famnen & sambon var tvungen att åka för det fanns ingen plats för honom. "Andas hon?" sa jag. Det gjorde hon såklart, men det var kanske inte så snällt att säga när han var tvungen att åka. Var även tvungen att gå in & kolla till henne ibland när hon var mindre, så hon verkligen andades när hon sov.

Nu har det dock blivit värre. Fast det gäller inte bara Mio, utan alla jag älskar. Livrädd att någon mer ska dö, min bror tog sitt liv i december, för er som inte visste det. Så fort jag hör en ambulans får jag så ont i magen. Ibland när Mio sover fööör bra måste jag kolla till henne. Hör inte en person av sig när de sagt måste jag ringa. Avskyr också den där reklamen som Sprallos nämnde, där den ena stolen är tom. Jag bävar inför dagen då Mio ska börja på dagis, hur ska så få vuxna ta hand om flera barn?! (jag vet att dom kan det men ändå inte)

Jag har ofta sånadär "tänk om-tankar". Det dör ju ett x antal barn varje år, vad är det som säger att mitt barn inte kommer dö i en bil-olycka eller få en allvarlig sjukdom. Usch, vilka hemska tankar jag har märker jag nu när jag väl började skriva. Jag tänker ofta på det där sista, tänk att det kanske var sista gången jag pussade & sa hejdå till sambon som åkte iväg för en stund sen.. man vet ju inte. Någon som såg desperate housewifes förra veckan? Där hans fru & lilla dotter åkte iväg & skulle köpa glass & hon vinkade så sött.. & inte kom hem mer. Det är bara en serie jag vet, men fick ändå en sån sjukt olustig känsla i magen.

Jag tror alla oroar sig mer eller mindre.. det hjälper ju faktiskt inte att tänka som jag gör =/ man blir väl snarare knäpp tillslut. Får nog lära mej lite av dej, shoegal =)

[Strumpan]

Evelinah; Jag gick ju igenom samma sak med min pappa och jag känner verkligen igen mig i din rädsla. Man blir smärtsamt varse om hur plötsligt dom man älskar kan försvinna ifrån dig.

Min pappa valde ju att sluta leva några månader innan Isabelle föddes och det tror jag gjorde mig väldigt mycket oroligare än vad jag skulle varit annars. Det blev en otrolig massa andningskontroller på Isabelle när hon sov som nyfödd. Jag kunde ligga vaken i två timmar eftersom jag var så rädd att inte märka om hon skulle bli dålig eller sluta andas medan jag sov.
Jag har även varit galet orolig för min man, jag grät och klamrade mig fast vid honom dom första gångerna som han skulle åka iväg själv efter att pappa dött. Jag ville behålla kontrollen över honnom och Bella hela tiden, för annars kunde ju det otäckaste hända.

Nu har det tack och lov lugnat ner sig. Min oro har stillats och nu är jag mer normalt nojig, på den nivån som ni andra beskriver. Jag smyger fortfarande in någon extra gång då och då för att känna om stumpan andas som hon ska, men det verkar jag ju inte vara ensam om.

Jag försöker att tänka lite som dig Kali, att ta tillvara och njuta av den tid man har tillsammans istället, och vara tacksam för den .

[anettejohansson]

Med första fanns inte rädslan på de sättet. Tove min andra slutade andas vid ett tillfälle o de gjorde att jag blev helt nojig... O de satt i den första tiden med Engla oxå men idag har jag ingen rädsla på de sättet att jag tänker på de hela tiden.

[grodan]

undrar vad jag ska nojja över med lillebror
Jo det är jobbigt när hon blir så sjuk men det som gör det jobbigt är att det handlar om slarv, slarv som kan kosta henne livet... Det gör mig arg....