Är ni rädda att era barn ska dö??

[jessikan]

Jag tror att det är en instinkt vi bär med oss. Det går inte att få bort. Men i olika grad. Jag har alltid varit orolig och är fortfarande fast anledningarna blir annnorlunda.
Gällande 19åringen är det bilkörning numera, och att han ska bli knivskuren en natt på stan, för 15åringen är det mopedåkning och att han ska falla ner död under en fotbollsmatch som gäller, för 14åringen är det att hon ska bli våldtagen och mördad. Ja halleda, de blir liksom aldrig lugnt....
Och nu är jag tillbaka med en bebis, hur ska mitt stackars hjärta orka?:)

[ullis78]

Jessikan: Usch o fy, det var precis det jag misstänkte! Det blir inte mindre oro bara för att dom blir större!

Jag trodde att jag skulle vara mycket tuffare som mamma, men jag är hur hönsig som helst och nojjar mig för allt och inget! Jag hoppas för min egna skull att jag blir lite coolare med tiden men jag tvivlar på det. Börjar förstå att det bara är min läggning. Speciellt när man ser hur mamma och mormor är *suck*

Men jag var faktiskt med om en väldigt otäck sak för ett par veckor sedan där det nästan kändes som en nära döden upplevelse. Insåg då hur lätt dom bara kan ryckas ifrån en när man minst anar det, jag mår fortfarande skitdåligt av det!

Vi var iväg med Amandas pappa när han skulle jobba till ett ställe vi aldrig vart i tidigare och vi skulle in till centrum och handla lite. Vi gick längs trottoaren och kommer till ett övergångsställe som vi börjar gå över i en T-korsning. Vägen gick alltså paralellt med oss och sedan var det en väg till höger. Kollade så att det inte kom några bilar och sedan började vi gå. Halvvägs över så kommer en bil från vänster alltså ifrån vägen som gick längs med trottoaren i ganska hög fart som jag upplevde det och verkligen tvärnitar en bit ifrån oss. Jag blev verkligen jätte shockad och fatta inte hur den kunde dyka upp ifrån ingenstans. Vi småspringer över till andra sidan och när bilen är mitt på övergångstället hänger sig föraren ut ur bilen som såg ut som en riktig pundare och vrålar att "har du ögon i nacken eller"??!! Jag blev helt ställd och i shocktillstånd som man var så fick jag bara fram ett " Det är faktiskt ett ÖVERGÅNGSTÄLLE här"!! Han vrålar tillbaka att "ja men bara för det så är det ju inte bara att gå hur som helst....JÄVLA IDIOT!!!

Jag bara vände mig om och gick fort därifrån samtidigt som jag försökte hålla tillbaka tårarna. Först kände jag mig jättedum och som en väldigt oansvarig mamma. Sedan blev jag bara skitarg istället på fartdåren som faktiskt höll på att köra på oss och sedan lägga över skulden på MIG.

Sedan kom dom där otäcka tankarna, TÄNK OM!!!!!! Jag mår illa bara jag tänker på det! Försöker tänka så att jag aldrig skulle låtit det hända och hade föraren inte bromsat så hade jag hunnit knuffa iväg Lillan i vagnen, men man vet ju aldrig!

Efter detta kollar jag både tre, fyra o fem gånger innan jag går över en väg igen!

[flickan]

Oja jag är fruktansvärt narvös över det.. Va skulle jag ta mig till om min lilla tjej inte fanns kvar hos mig jag hade inte kunnat leva vidare utan henne..Ligger hon o sover så går jag gärna in några ggr o kollar till henne... Hon e den som betyder mest för mig...

[viktoria.ö]

Jag tänker på det ofta och får nästan andnöd vid tanken...försöker skjuta undan tankarna istället för att oroa mig för att något ska hända min skatt men det är inte alltid lätt!

[Jenima]

Jag var verkligen inte ensam ja som några skev så är det nog en instinkt hos oss...att jag tycker jag överdriver är kanske att nu har jag två att tänka på..innan var oron för max "normal" nu när det är två så känns det onormalt mkt. Tack för att ni delar med er mkt inresant läsning tycker jag.

[tinali]

jag får oxå skräckkänslor när jag tänker på om nåt skulle hända vår son, senast idag läste jag tidningen föräldrar och barn om lilla leia och hennes familj, dom hade varit modellfamilj för tidningen uppprepade gånger och även på omslaget med sin söta lilla dotter, nu handlade reportaget om hur de skulle gå vidare efter leias död, hon dog av en ovanlig magbakterie. jag fattar inte att jag läser sånt här, jag blir så ledsen och gråter, blir livrädd och allt känns ofattbart att denna lilla flicka som är så ljuvlig på bilderna inte finns mer, det är ju såna bilder vi har på dante, brrr. sitter med en klump i halsen när jag nu skriver, så ja, jag är nog rädd att allt kan hända mitt barn!

[evelinah]

Strumpan - åh, visste inte att du varit med om samma sak.. kramar till Dej* men jag tror det är helt normalt att bli mer nojig när någon går bort eller blir sjuk. man upptäcker hur skört allt är..

var också väldigt orolig för min sambo den första tiden, han var en av min bror bästa vänner & jag tänkte hemska tankar så fort han åkte hemifrån, hade helst velat haft honom högst 3 meter ifrån mej. dessa dumma tänk-om-tankar..

men jag kommer nog lugna ner mej så småningom.. hoppas jag..

[ToToRo]

jag tycker min oror var som värst i början. då gick ja alltid o kolla att liam andades, vilket jag inte gör längre. men jag kan oxå få obehagskänslor i trafiken eller vid andra situationer att ens nära ska dö. ja vet inte vad man skulle göra om det skedde

[Chobb88]

Ja vem är inte orolig över det.
Det är en ständing rädsla jag går runt med, det går inte en hel da utan att jag tänker på det.
Varje kväll innan jag går å lägger mig så öppnar jag alltid dörren in till Antons rum för att lyssna så han andas.


Men min man är värre än mig.

[LinaA]

Jag tror att alla föräldrar någon gång då och då tänker tanken, även om dom inte går och oroar sig. Vissa oftare än andra givetvis. Men man måste försöka slå det ifrån sig så det inte blir för stort. Jag går inte runt och oroar mig för att Ella ska falla ner och dö rätt som det är. Där emot kan jag grubbla över dagis och skola. Jag är orolig för att andra barn ska vara dumma mot henne på dagis eller att hon ska bli misshandlad/våldtagen/mördad när hon kommer upp i tonåren. Just nu känner jag att jag har kontroll på situationen för nu är hon hemma med mig hela dagarna. Men sen... hemska tanke, kommer jag inte kunna skydda henne mot dumma barn osv! Fast jag har en liten oro just nu... svininfluensan. Inte att hon ska dö i den, men om jag ska vaccinera henne, klarar hon vaccinet som det diskuterats såmycket om? Tänk omhon skulle bli jätte sjuk av influensan om jag INTE vaccinerar henne osv. Men man måste försöka slå sånna "förgörande" tankar ifrån sig annars blir man knäpp.