Är det nåt fel på mig?

[evilducky]

Jag har skrivit här på forumet tidigare om att min man har bettet sig dåligt. Spelat TV-spel och blivit arg hela dagarna, inte hjälpt till, pratat illa om vår dotter osv. Jag var verkligen på gränsen till att få nog och lämna honom, något som jag antar att han förstod, för nu har han förbättrat sig!

Han spelar mindre TVspel och han blir inte alls så arg. Han har börjat hjälpa till , umgås med Bianca, vara mer trevlig och anstränga sig. Så allt borde väl vara bra?

Men det är det inte! Jag tänker på att lämna honom nu mer än nånsin! Jag kan bara inte slå ut dom tankarna ur huvudet! Jag vet inte om det är för att det var si illa förut att jag helt enkelt inte tycker om honom längre, eller att hans förbättring inte går tillräckligt fort... eller vad det kan vara! Det är väl helt enkelt något fel på mig.

Jag vill inte splittra min familj bara för att jag tycker att det är jobbigt, eller inte har lust, att vara ihop med min sambo längre. Men jag blir galen här. Jag känner mig så otroligt självisk, självcentrerad och hemsk. Efter fem år känns det bara dött... JAg ahr fastnat och vet inte hur jag ska komma ur det här...

[Tossy]

Usch vad jobbigt för dig att känna så här. Mycket möjligt att hans tidigare beteende har dödat kärleken. Jag skulle föreslå att ni går och pratar med någon om detta, en familjeterapeut t.ex. Antingen kommer ni fram till att ni ska fortsätta leva tillsammans eller så kommer ni fram till att ni inte ska göra det. Hur som helst så kan ni då få hjälp att hantera allt och även hur ni ska göra med dottern. Du kanske kan prata med din man om detta själv först, att prata med varandra är bra för alla förhållanden. Hoppas att det löser sig för dig, på något sätt, för det låter inte kul att gå runt och känna så där. Kram

[Nelia]

Det är ganska normalt att man känner så till och från ibland. Då är det viktigt att hitta var själva problemet ligger, och det gör man genom att prata om det, gärna med hjälp av en familjeterapeut (finns gratis genom BVC). Det behöver inte vara ett stort problem, men man kan behöva få hjälp att ta sig igenom det. Om din sambo inte vill följa med och prata kan du gå själv. Men jag tycker inte du ska göra tankar till akt innan du försökt hitta orsaken till varför det känns så här.

Jag gick igenom en personlig kris själv, innan vi fick Joel. Det var på håret att jag lämnade R. Men jag tog kontakt med en personalkonsulent (fick det gratis genom jobbet) och hon hjälpte mig mycket genom att reda ut mitt liv och mina "problem". Det ledde till bättre kommunikation i hemmet, och efter några månader var vi starkare än någonsin tillsammans.

Sen kom Joel. Det är som att någon slår av en vid knäna, för det är en jätteomställning att få barn! Men vi sa som sprallos brukar säga, att vi tar inga beslut innan barnet är 1 år. För det är jobbigt, man blir utmattad på alla plan, kärlekslivet läggs lite på is, man är trött, grinig, irriterad, hormoner rusar oväntat genom kroppen osv. Vissa dagar kunde det kännas som att kärleken inte fanns där. Det var dött, som du uttrycker dig. Men genom att prata om det och stötta varandra, försöka liva upp det lite tillsammans, så kan det mesta gå att reparera och fungera igen.

Ett förhållande behöver alltid underhållas. Jag tror inte det är slutet för er, inte förrän ni pratat igenom det och försökt. Lycka till!!

[sprallos]

Nu vet inte jag hur gammal Bianca är, men jag säger som Nelia redan varit inne på....Ta inga livsbeslut innan barnet är 1-1½ år (ja, jag har förlängt tiden....haha).
Man är bedövad av trötthet ibland, många gånger förstår man inte hur killen tänker, hur han bara kan vara så ointresserad, puckad och lat. Visst kan det vara så också, men många gånger överreagerar man som tjej...man går genom så ofattbart mycket första tiden och man måste faktiskt lära känna sig själv igen...till att börja med! Först då (efter 1-1½ år) vet man vad man vill.
Många saker jag "aldrig skulle göra när jag får barn" gör jag nu utan att blinka...så hur ska man kunna veta vad man egentligen vill när man inte ens känner sig själv längre? Sen får man inte glömma att killen går igenom samma sak. Han har blivit pappa och förlåt, men killar fattar långsammare...haha.
Vi har burit på barnet inne i vår kropp i 9 månader och har ett långt försprång...killen är på "positivt gravtest" när vi är på förlossnigen...ungefär. Så att kräva att dom ska känna samma är inte rimligt. NATURLIGTVIS måste dom ju, men det tar lite mer tid för dom helt enkelt.

Men känner du att du verkligen inte vill mer så ska man ju såklart inte gå hemma och må skit heller. Kan du inte åka någonstans en vecka eller så och se om du saknar honom osv? Sammanfattningsvis så är det viktigaste av allt att PRATA...ingen kommer kunna förstå hur det känns om man inte berättar det...lungt och sansat.
Hoppas du fick nåt vettigt ur denna lilla novell...

[milla]

Jag tycker att du redan har fått jättebra svar av dom andra som skrivit... En sak som jag tänkte tillägga är att det kan vara jättebra för förhållandet att få tid tillsammans som par utan barn. Jag och min sambo brukar 1-2 gånger om året lämna bort barnen och ta in på hotell,gå ut och käka en god middag,kanske ta några öl efter och sen en mysig natt på fint hotell med en god frukost innan vi åker hem till barnen igen Detta lever man på ganska länge och de e sååå mysigt att ha någonting bokat som man gemensamt ser fram emot och så e det kul att göra sig riktigt fina för varandra också och komma bort från varadagen och få lite lyx tillsammans... Detta förutsetter såklart att du känner att du vill jobba på relationen.. Vi har inte haft några sådanna problem,men sånt kan vara bra för alla förhållanden tror jag... Lycka till vad du än bestämmer dig för.

[Nelia]

Det är viktigt, som milla skriver, att hitta på vuxensaker utan barn. Jag och sambon har bokat in oss på spa i slutet på november, jag njuter redan av vetskapen om en underbar helg där med honom. Om du nu alltså känner att du vill jobba för er relation.

[evilducky]

tack för era svar. Det känns bättre när jag läser det =).

Jag ska nog prata med en familjeterapeut, även om Björn aldrig skulle följa med dit. Bianca börjar sin inskolning på dagis på onsdag, så efter det finns det förhoppningsvis mer tid att jobba på det hela.

[Medea]

Hm...Är det du som hade problem med din mans spelande, han som skrek till dottern när hon kröp nära datorn?
I sådana fall tycker jag att du ska kräva att han ska följa med till en terapeut eller vad det nu kan vara.
Så som han betett sig, om det nu är ni ? är fullkomligt oacceptabelt och det är fullt förståeligt att du har svårt att släppa såna saker.

[evilducky]

Medea, ja det är jag. Jag har pratat med honom om det, men han vägrar. Så jag ska ge det allt jag kan på egen hand, och om det sen inte funkar får han skylla sig själv helt enkelt.

Egentligen tror jag att det här handlar om att jag känner ett ansvar gentemot honom. Jag vet inte hur det kommer att gå för honom utan oss, och jag vill inte såra honom och krossa hans hjärta. Jag vet att jag och Bianca kan klara oss på egen hand. Jag tror nästan att det rent praktiskt skulle bli lättare.

Sen vill jag absolut inte ha delad vårdnad om Bianca. Jag vill inte att hon ska leva ett varannan-vecka liv enda från så ung ålder. Och hundarna kan jag ju inte ha kvar... osv