Är det bara jag här med förlossningsdepression?

[MariaTheres]

Jag har inte orkat vara här inne på ett tag eftersom det känns som att det inte är någon annan människa här inne som har blivit deprimerad efter förlossningen. Alla verkar ha det mysigt och bra. Självklart förstår jag att det är jobbigt för alla med småbarn men det är ju ändå skillnad på att tycka att det är jobbigt och att vara deprimerad.. Hur som helst.. Jag kan ta allt från början.

Jag och min sambo bestämde oss för lite mer än ett år sedan att vi ville ha ett barn. Vi kände att vi ville leva med varandra resten av livet och att ett barn skulle bli en förlängning av den kärlek vi delade. Nu har barnet kommit och är snart 11 veckor gammalt. Allt känns förjävligt och som att vi har begått ett stort misstag.. Jag känner mig stressad och på spänn hela tiden och är verkligen en riktig skitmamma. Allt känns fel och jag förstår inte hur det kunde bli så här när vi längtade så mycket. Det började på bb med att vi fick ett mycket dåligt bemötande och ingen hjälp med amningen. Jag fick amningsnapp utan att ha fått någon annan hjälp och nu är vi fast med den. Jag vet att jag borde vara glad för att jag kan amma på det sättet, vilket jag också är ibland, men för det mesta känns det bara misslyckat eftersom jag ville kunna amma ”på riktigt”. Vi har försökt att avvänja henne men det går inte utan varje försök slutar i hysterisk gråt. Därför har vi gett upp detta och försöker nu att vänja henne med flaska istället men det sker inga framsteg där heller fast hon kunde ta flaskan i början.

Vi kan inte gå ut och gå eftersom hon inte gillar att ligga ner och om hon mot förmodan skulle somna oftast vaknar av ljud. Det är likadant inne också. Hon är extremt ljudkänslig men det har blivit något bättre de senaste dagarna. Att hon har svårt att sova gör att hon blir övertrött vilket resulterar i skrik.. Jag mår så himla dåligt när hon gråter.. Jag vet att det är dumt eftersom bebisar gör så, de gråter när de vill någonting. Ändå mår jag fruktansvärt dåligt av det. Hon vill inte heller sitta i sele utan blir ledsen då med. Hon vill helst bli buren hela tiden, antingen vänd framåt eller liggandes mot axeln, men alltså inte i en sele eller sjal (har iofs inte provat sjal eftersom jag inte ville bli ledsen av ytterligare ett misslyckande men har beställt en nu). Tror att det har att göra med att hon vill vara med hela tiden. Hon sover ganska bra på nätterna, för att vara en bebis, och det är jag väldigt tacksam över.

Jag vet att det kan vara så här och att det måste få ta tid att bli bättre. Jag vet också att hon måste få tid att anpassa sig till saker och att hon inte kan vänja sig med flaska på en gång och så vidare. Problemet ligger hos mig. Jag blir stressad, irriterad och arg när saker och ting inte går. Jag har inget tålamod och min kontroll och självbehärskning blir allt sämre. Jag har inte gjort illa henne eller gjort någonting annat för att skada henne utan tar snarare ut min aggression på sambon som inte heller mår så bra eller genom att slänga saker. Även om jag inte tror att jag skulle göra någonting är jag rädd för det ändå, rädd för min brist på tålamod.. Det känns som att jag blir mer och mer deprimerad och mina ångestanfall kommer allt oftare. Om sambon börjar jobba vet jag inte alls hur det kommer gå för mig/oss. Som det är nu känns det inte som att jag gör något vettigt alls. Jag kan inte ens göra mig i ordning för att gå ut med vagnen (även om hon hatar det så måste man ju försöka). Men sambon kan ju inte stanna hemma heller bara för att ta hand om mig och lilltjejen..! Är det fel att bara sitta inne tills hon blir större, kanske ett halvår? Skulle hon må dåligt av det? Eller ska jag fortsätta försöka gå ut även om jag blir jättestressad, får panik och hon börjar gråta?

Jag känner mig värdelös och som en fruktansvärt dålig mamma, som inte är glad och pigg och tar med henne ut till en park eller något. När hon ler, vilket hon gör ganska ofta, gör det ibland ont i hjärtat eftersom jag inte är glad hela tiden och inte heller förtjänar hennes leenden. Jag får fruktansvärda skuldkänslor och självförtroendet är verkligen i botten. Jag vet att jag behöver hjälp och har kontaktat psykolog. Även om allt känns hopplöst vill jag så klart inte ha det så här. Jag har funderat på om det inte vore bättre att jag tar livet av mig innan hon kan lära känna mig eller komma ihåg vem jag var.. Samtidigt skulle jag inte kunna göra det eftersom jag inte vill att hon ska tro att det var på grund av henne. Jag älskar henne men vårt liv tillsammans känns inte alls roligt, inte alls som jag trodde att det skulle bli. Jag vet att problemet ligger hos mig och att allt är mitt fel.

Jag känner mig dessutom väldigt ensam.. Jag kan ju inte ta mig någonstans och även om jag skulle vilja ha nya kontakter tror jag inte att någon jag inte känner vill komma hem hit på första besöket. Det "normala" är ju att man träffas på stan över en fika (tänker på mammagrupper och liknande).. Jag har några vänner men de har inga barn och jobbar så man sitter ju bara här.. Funderar på att komma iväg till babysim, eller är hon för liten (2,5 månad)?

Finns det ingen annan här som känner eller har känt likadant? Någon som kan ge råd eller vill dela med sig?

[Fru S.]

Jag vill bara skicka många kramar till dig!

Jag vet en till tjej som har haft förlossningsdepression här inne, hon är inte inne jätteofta men du är såklart inte ensam!!!

Jag tror du kan bli hjälpt av en sjal, då har du händerna fria och kan göra annat.

Men jag tror också att du ska ta kontakt med MVC eller BVC. Jag tror du behöver lite stöd och hjälp.

Sköt om dig, jag kan nästan lova att det blir lite lättare snart!

Jättekramar.

[milla]

Jag tycker det är jätte bra att du tagit tag i det och kontakatat en psykolog,jag känner igen mig i vissa saker du skriver,vårat första barn var väldigt skrikig de första 2 månaderna,jag stressade också uppmig över det,jag ville inte gå ut med honom under den tiden för jag var livrädd att han skulle börja skrika när vi var långt hemifrån,efter ett tag beslutade jag mig för att prova gå ut,jag bestämde att hade han inte slutat skrika när vi kom till en viss plats som inte var så långt hemifrån så skulle jag helt enkelt vända,för det mesta blev det inte så,men nån gång vände jag,men då kändes det ändå inte som ett misslyckande eftersom jag bestämt det innan,kanske kan vara nåt att prova....
Tror att många tycker det är jätte jobbigt när barnet skriker innan man känner att man känner barnet helt,kommer ihåg att jag läste att man lär sig höra på barnets skrik vad det är dom vill,då kändes det som att det var nåt fel på mig som inte gjorde det,men så är det såklart inte
Eran tjej är ju fortfarande så liten så det är inte konstigt att du inte känner dig helt säker i din mammaroll,hur säker känner man sig efter 2 mån på ett helt nytt jobb som man aldrig gjort förut? Jag är helt säker på att du kommer känna annorlunda med tiden,om du tycker det är jobbigt att gå ut så kanske du och sambon kan göra det tillsammmans? Eller så kanske han kan ta en promenad medans du är hemma och tar igen dig lite? Förstår att det känns jobbigt med amningsnapparna,det finns ju nåt som heter amningshjäpen som man kan ringa till och få tips och råd,dom kanse kan hjälpa dig med nåt bra tips,det kanske funkar utan snart,ni kan prova då o då,ibland funkar nåt helt plötsligt som inte funkat förut... Kommer ihåg att min syster förljde med mig på nåt bvc besök i början och min lilla kille skrek som en galning och jag höll på att stressa ihjäl mig,till slut jag vaj honom till min syster som gick ut därifrån så jag kunde höra vad bvc sköterskan sa,kommer ihåg att jag kände mig helt usel eftersom han blev tyst hos henne men inte hos mig,förmodligen för att han kände att jag höll på att stressa ihjäl mig Det jag vill säga med allt svammel är att jag förstår dig och jag tror att många nyblivna mammor känt som du.. Men när man börjar tänka så mörka tankar som du har så är det jätte bra att gå och prata med någon,tycker det är ett tecken på att du är en jätte bra mamma och det tror jag att du också kommer tycka när du kommit in i allt, blivit säkrare i din roll och varit och lättat ditt hjärta hos någon... Lycka till med allt!

[annapannan]

Vad ledsen jag blir att du måste må såhär! Och det är vanligare än vad man tror, en på 10 ungefär. Läser man på vårdguiden om depression i samband med förlossning står det att ALLA blir bra. Det går lite snabbare med samtalsstöd eller behandling. Så likson fru S skriver, ta kontakt med MVC/BVC också så du får någon mer att prata med. Man kan även få antidepressiva. Vill man vara lite mer hardcore kan ECT- behandling vara jätteeffektivt mot just förlossningsdepression. Det har jag lite svårt att rekommendera eftersom jag själv skulle ha väldigt svårt för det.

Jag tror inte att det blir bättre av att sitta inne ett halvår och vänta på att det går över. Försök ta dig ut under så smidiga förhållanden som möjligt. Det gör faktiskt ingenting om din dotter skriker en liten stund. Fungerar sjalen kan du ju gå ut med den. (Jag bröt ihop första gången jag skulle använda min när jag inte fick till knytningen på första försöket, ge inte upp.)

Jag hoppas verkligen att du får hjälp så att du får må bättre och kunna njuta av din dotter och hennes leenden som du förtjänar. Är övertygad om att du gör ditt bästa!

Kram!

[Kali]

du skriver så klokt! du vet ju precis hur det är - när du tänker på det - men ändå känns det inte som det "borde". och du vet att du behöver få lite extra hjälp med det här - när har du fått tid? jag tycker det låter som att du behöver få komma och prata med någon så fort som möjligt.

min lilla tjej har varit precis som din. sin första tid i livet sov hon bara PÅ mig. alltså bokstavligen. såsmåningom kunde jag lite försiktigt vrida mig på sidan o låta henne långsamt rulla ner mot madrassen. o så sov jag helt blickstilla i en konstig sned position. nu sover hon faktiskt alldeles själv precis bredvid mig, jag kan röra mig o byta ställning till och med. men om jag lämnar sängen, även om det bara är för att smita på toa i 2 minuter, så vaknar hon ofelbart. hon trivs ju tack och lov i selen men se det inte som ett misslyckande om hon protesterar de första tio gångerna. hon kanske är känslig för förändring. hon är ändå på den bästa platsen i världen, tätt mot mammas mage, och har hon ätit o har en torr blöja så är det okej att hon skriker lite i din famn. du kan ju prata med henne o stryka henne på huvudet, sätt i öronproppar/ipod om det hjälper dig att hålla fokus o från att bli tokig (för man blir tokig!) o dansa runt o sjung och öva öva öva. hon är hos dig, hon har det bra!

båda mina barn har varit närhetskrävande. och fruktansvärt nyfikna. de har aldrig velat sova och aldrig velat missa nåt. från första dagen på bb har vi fått höra "oj, vad vaken han/hon är" o mina barn är löjligt sociala. min store pojk är ett charmstroll utan dess like. jag får höra från minst en okänd person varje dag "vilken fantastiskt härlig o go unge". förra sommaren på semestern hade han kunnat starta sin egen fanclub om han vetat vad det var. Och jag tänker att det nog hänger ihop, det där sociala och nyfikna och krävande med den där fantastiska personligheten! Och tröstar mig med att om jag fick välja hade jag valt precis de två barnen igen.

min son ammade jag med amningsnapp i nästan 8 månader. alla måltider. jag var skiträdd för att gå ut och han var 12 veckor första gången jag vågade mig ut o amma på ett café med honom, för jag var så nojjig för det där med nappen. men jag lärde mig göra det smidigt. o nu med dottern, som egentligen inte behöver amningsnapp för att amma använder jag den ganska ofta ändå, för att skona mig och för att hon "sitter fast" bättre med den o äter effektivare tycker jag. det ÄR att amma på riktigt. precis som du vet, egentligen.

men du hade massor av förväntningar på hur det skulle vara. de förväntningarna kanske inte var så realistiska, det är ju väldigt svårt att föreställa sig hur det är att ha en bebis dygnet runt. särskilt som den kanske har ett helt annat temperament än andra bebisar man träffat. men det är inte ditt fel att verkligheten inte överensstämmer med förväntningarna. det är inte ett misslyckande. vad är 11 veckor egentligen? om du jämför med hur många år du levt? när det största i livet hänt dig, när förutsättningarna för allt ändrats, hur skulle du kunna vara helt anpassad till det efter bara 11 veckor? det är att ställa alldeles för höga krav på dig själv.

jag - och många andra på den här sidan har jag för mig - tipsades av en annan medlem här om att inte fatta några beslut om förhållandet under det första ÅRET som nybliven förälder. alltså, omställningen är så stor, så överväldigande, så oförutsägbar att man behöver minst ett år för att landa.hur mycket man än bråkar, glider isär, är oense, undrar varför man valde varandra, under det första året så påminner man sig bara om att man faktiskt valde att skaffa ett barn för att man älskade varandra och den enorma stressen som det innebär att få barn kan göra att det blir väldigt svajigt och just därför väntar man tills det är lite stadigare under fötterna igen innan man gör något oöverlagt.

jag vill skriva så mycket, fast egentligen tror jag redan du vet allt. du behöver bara hjälp att känna det du redan vet i hjärtat också. hoppas du har en tid snart och att du kan släppa lite egna krav o förväntningar o bara acceptera att detta är alldeles nytt och att det är ok att det är kaotiskt.

om du orkar, ring mvc/psykologen igen, berätta det som står här ovan, även om de mörka tankarna du har. *styrkekramar*

[soltrollet]

Kali du skriver så klokt så jag har inget annat att tillägga förutom att jag hoppas att du MariaTherese får hjälp snart.
Jag vet nämligen lite också om hur det känns även om jag aldrig riktigt fick en depression men ett skrikit barn kan göra den bästa galen och väldigt ofokuserad.
Mitt troll ville helst bli buren hela tiden av mej, ingen annan dög, problem med magen gjorde att hon skrek första tiden i stort sett alla dygnets vakna timmar.
Hon skrek så fort hon hamnade i vagnen och ibland (oftast) hela promenaden igenom men till slut vande hon sej med den.
Man måste ändå försöka ta sej ut, att sitta inne gör bara att man blir mer trött i kropp och själ och tankarna blir mörkare...
Prova millas tips om att bestämma en plats och om det känns jobbigt när du kommer dit så vänd och känn det inte som ett misslyckande.
Plugga in en Ipod i öronen när du går ut på promenad. Det är ingen som tycker att det är konstigt med en bebis i vagn som skriker.

Bara att du tänker och försöker få hjälp visar att du ÄR en bra mamma.
Du är den bästa mamman för lilla Signe, även om det kanske inte alltid känns så, men det kommer bli bättre.
Skickar många kramar till dej

[MariaTheres]

Tack för alla fina ord! Jag blir alldeles rörd

Jag glömde skriva att det är imorgon jag ska till psykolog. Jag var till henne för mer än en månad sedan men sen kom ju semestern. Tyvärr var jag inte riktigt ärlig mot henne om hur jag mådde eftersom jag tänkte att "äsch, det här går säkert över snart" och "inte kan jag gnälla eller vara ledsen, jag har ju fått en jättefin dotter". Jag har verkligen haft och har världens skuldkänslor över det.. Hur det är möjligt över huvud taget att jag är ledsen när jag har fått barn. Det går inte ihop för mig men ändå är det så..

Fru S: Tack för styrkekramarna, de behövs! Jag hoppas mycket på sjalen nu. Hon vill ju bli buren konstant så någonting borde ju fungera.. Selen kanske var för stel eller något.

milla: Tack för tipset! Tidigare har jag gjort så att jag har gått i cirklar runt huset, som jag gör större och större. Jag ska prova göra som du också, då kan man ju förhoppningsvis få uppleva några andra vägar. Nej hon är inte så gammal men jag antar att jag blir så stressad för att jag jämför mig med andra. Det verkar som att många så snabbt känner sig trygga och förstår precis vad deras bebis vill. Egentligen vet jag för det mesta vad Signe vill men jag blir ändå stressad om hon skriker och känner mig nästan elak om jag inte lyckas trösta henne på en gång. Jag förstår själv att jag har orimliga krav på mig.. Amningshjälpen har jag haft kontakt med men under den här tiden när jag har mått dåligt har jag inte orkat avvänja henne så konsekvent som man borde. Det som är jobbigast och som stressar mig mest med amningsnapparna är att hon ligger och flaxar och vrider huvudet väldigt mycket när hon äter så att de hela tiden åker av, till och med om jag håller i på sidorna ibland. Jag vill att hon ska få bröstmjölk men hade tänkt försöka vänja henne med flaska och att jag pumpar ut istället. Ska prova tomme tippie som är mer formad som amningsnappen eftersom det hittills inte har fungerat alls.

annapannan: Jo jag är ju inte ensam.. Ny statistik visade på att cirka 30% blir deprimerade. Jag hoppas att det stämmer att alla blir bra och förstår nog det också egentligen. När känslorna tar över och allt känns hopplöst är det så svårt att se en ljusning. Jag mår såklart inte dåligt hela tiden utan kan ibland känna mig väldigt positiv och då tror jag att jag ska ta mig ur det här. Med hjälp kommer det säkert också bli så. Jag ska prova sjalen och försöka att inte bli arg om det inte fungerar på en gång. Jag har så himla dåligt tålamod nu bara men jag får bestämma mig för det innan att hålla mig lugn.

Kali: Det är imorgon jag har tid. Jag har väntat i över en månad och hoppas att jag inte kommer verka för galen när jag kommer dit och öser ur mig allting. Sambon ska följa med för att se till att jag inte gör som jag brukar och låtsas att allt är bra. På nätterna har vi lyckats få henne att sova i egen säng i vårt sovrum. På dagarna däremot är hon väldigt klängig och vill ha närhet hela tiden. Det går bra med pappa ett tag men sen vill hon till mig igen. Signe är också väldigt nyfiken. Hon vill titta, lyssna och prata med allt och alla. Det är så klart jättebra och jag blir stolt när hon ler och pratar med någon hon inte ens känner. Däremot är hon ju då inte så bra på att roa sig själv, att ligga på en filt och titta på saker är bara roligt i en minut. Man måste konstant underhålla henne annars blir hon uttråkad och arg. Det finns fördelar och nackdelar med allt och jag är självklart glad över att hon är så glad och framåt. Förhoppningsvis blir hon lite mer självständig snart.
Jag hade också velat kunna gå ut och amma. Men det är inte bara att det känns krångligt att sätta dit nappen utan också att hon är så "aktiv" under amningen. Om det är mycket runtom, speciellt om det är människor som pratar eller rör sig, då måste hon vrida huvudet och kolla titt som tätt. Dessutom slår och vevar hon mycket med armarna så att nappen ramlar av. Jag vill som sagt ändå att hon ska få bröstmjölk men funderar på att försöka ge det i flaska så att jag kan känna mig säkrare ute.
Nej mina förväntningar var inte alls realistiska. Först inbillade jag mig att jag inte hade några direkt. Jag tänkte "det får bli som det blir" och "det blir en period av trial and error". Avslappnat och fint! Sen när hon väl kom så blev jag ju jättestressad och insåg att jag faktiskt visst hade en massa förväntningar och bilder om hur det bör vara. Jag hade lurat mig själv ganska rejält. Nu måste jag försöka identifiera vad det är jag tror att jag måste göra eller hur jag måste vara och försöka inse att jag är samma person som innan. Jag vill ju vara mig själv och samtidigt vara mamma. Vara sig själv fast mamma på samma gång, det måste väl gå?!
Jag skulle aldrig göra någonting överilat i vårt förhållande när det är som det är. Att fatta beslut om att göra slut är nog inte särskilt smart när båda mår dåligt.. Min sambo ger mig stöd och jag mitt bästa för att stödja honom och vill absolut inte att det här ska splittra oss! Det får det inte. Tack så mycket för dina ord!

soltrollet: Ja Signe vill också helst bli buren av mig, helst hela tiden! Hon har också problem med magen till och från och får sempers magdroppar som verkar hjälpa litegrann. Jag ska försöka ta mig ut. Det känns så pinsamt bara att ha en skrikande bebis i vagnen.. Känns ibland som att folk tycker att man är dum i huvudet osm inte gör någonting. Lite svårt att gå både bära på en bebis och gå med vagnen samtidigt bara. Om sjalen fungerar kanske jag kan ha den på mig när jag går ut och sätta henne i den om det blir för jobbigt för henne (och mig).
Nej det känns inte så ofta att jag är bra för henne. För hennes skull hade jag önskat att hon fick en annan mamma.. Det är bara dumt att tänka så, jag vet. Usch.. Jag är trött på det här. Känslorna säger en sak medans jag samtidigt förstår vad som är logiskt. Det blir så dubbelt på något sätt. Hoppas verkligen att psykologen kan hjälpa.

[Sinus]

Här är en till *räcker upp handen* Eller det är ju inget att le åt men du är inte ensam och får skriva och fråga hur mkt du vill.
Min tjej är snart två år och det tog drygt ett år innan jag riktigt kunde förstå hur "alla andra" kände det från början. Men det kan bli bättre och var inte rädd att ta hjälp.
Styrkekramar till dig!

[MariaTheres]

Sinus: Nej det inte direkt roligt men ändå skönt att inte vara ensam! En sak jag har funderat på är hur man ska orka fler barn? Eller kommer man bara glömma bort det här sen..? Vad tänker du kring det? Man måste såklart inte ha fler men jag har alltid tänkt mig minst två, högst tre barn. Jag är livrädd för att det ska bli så här igen då men det är kanske bara just nu när man är inne i det.

[helenaeg]

Hej på dig.
Jag vet hur du känner även om min depression inte gått lika djupt så att säga. Jag har mått sååå dåligt de första veckorna efter förlossningen. Ingenting blev som jag tänkt mig och jag kände mig värdelös, kunde inte knyta an till vår lilla tjej, kände mig låst, började ångra mig, var besviken och ja allt. Jag tillbringade dagarna sittandes i sängen och ammade och grät. Mådde så fruktansvärt dåligt och tyckte att livet kändes värdelöst. Precis som du kände jag mig/och känner fortfarande som en värdelös mamma och har ständigt ångest och dåligt samvete. Den lilla fina tjejen, som jag älskar, är ju helt oskyldig och jag får sååå dåligt samvete att jag inte känner de starka moderskänslorna som jag borde göra.
De första veckorna grät jag som sagt var hela tiden och okontrollerat och sen emellanåt var jag så arg och irriterad att jag skulle kunnat döda någon. Ville ha sönder saker och skrika. Ingenting har någonsin gått ut över Tove och jag har inte heller känt att det skulle göra det men precis som i ditt fall har min sambo fått ta smällen. Jag isolerade mig också första tiden från mina vänner och ville inte ens prata med någon förutom min sambo, min mamma och en nära vän men knappt det.
Min depression har blivit bättre och det som kvarstår just nu är att jag fortfaradne inte känner de riktiga moderskänslor som jag borde (usch dt gör ont i hjärtat när jag skriver det) men jag vet att det kommer att gå över och att det kommer att komma till mig för jag känner mer och mer för henne. Är dock rädd för ett bakslag nu när Håkan började jobba igen idag. Jag var ensammen med Tove i lördags kväll till söndag kväll också och jag fick sån panik och kände mig så rädd och orlig så jag började gråta. KÄnde att jag grejar inte det här.. Mitt liv kretsar också kring dålig samvete och ångest som sagt var och jag känner mig fortfarande också helt värdelös. Men jag gråter inte längre och jag ser en ljusning.
Det finns mycket hjälp att få och det är så bra att du sökt hjälp. Jag erbjöds hjälp via bvc men tog den aldrig pga att jag började att känna någon form av ljusning. Jg har också gått i terapi i många år innan och vet hur jag ska hantera en del jobbiga situationer.
Jag skriver detta för att du ska se att du inte är ensammen och för att du ska se att det kommer bli bättre. Ge inet upp och se till att du verkligen får gå och prata med psykologen så mycket du behöver.. och du, du måste var helt ärlig och säga exakt hur du känner. Även de mest mörka hemska tankarna du har måste du lyfta fram för annars ligger de där och gror och skapar en massa elände för dig. De försvinner inte för att du inte låtsas om dom.
Om du vill får du jättegärna skriva till mig direkt.. om du känner att du behöver prata med någon som förstår och varit med om samam sak så är det bara att skriva så mycket du vill och behöver.

Kram på dig och stort lycka till med allt.. och lycka till hos psykologen imorogn

[Lejonella]

Du är absolut inte ensam om att känna så här!!!

Jag drabbades efter Lucas av en depression och fick börja med antidepressiva tabletter, fast det tod mig 5 månader innan jag fattade att det var ngt allvarligt "fel" på mig. Avgörandet kom när jag insåg att jag tänkte att min familj skulle ha det bättre utan mig, d v s att det var bättre om jag dog...

Det skrämde mig, och jag tod kontakt med BVC och en läkare samt fick en samtalskontakt med en föräldra och barn psykolog.

Det tog nga mån sen började ångesten släppa, och jag kunde känna lyckokänslor över min fina familj.

Denna gång trodde jag att jag skulle "mota Olle i grind" då jag redan under graviditeten började med samtal hos föräldra och barn psykologen, har ätit medicin hela graviditeten (mkt låg dos) men icke....Depressionen kom denna gång redan under graviditeten vilket inte gör prognosen lyckad gälland en ev förlossningsdepression...jag kän nästan vänta mig en "dipp" i humöret efter förlossningen.

Jag har haft enorma skuldkänslor för att jag inte kunnat glädja mig helhjärtat åt min Lucas, och han visade det på precis samma sätt som din flicka, gnällig till tusen och ville bli buren jämt!!! Hatade att ligga i vagnen osv...

Vet du vad min "psykolog" sade om det??? Hon sade att om inte Lucas hade trott att jag skulle kunnat ge honom närhet mm hade ju han aldrig gnällt för att få det...Så din dotter VET att du har allt detta i dig och att du har kärlek, och hon gnäller för att hon vill ha detta. Vad glad för att hon visar missnöje!! Hon väntar på dig och älskar villkorslöst!!!


KRAM!!!

[moia]

Vännen... Jag är så ledsen för din skull. Jag skickade ett meddelande direkt till dig! Hör av dig så kommer jag och bara är en stund! Bär runt på Signe eller snackar skit eller vad som helst! Med Vincent lättade mycket efter ett halvår, då blev det mesta med honom roligare.

Jag använder förresten också amningsnapp. Tycker det känns skitjobbigt, bökigt och söligt och också som att det inte riktigt är att amma på riktigt, men det är det ju! Och även om den är jobbig så fungerar det på något sätt. Men vill du hellre ge på flaska så kör på! Och vill du gå över till ersättning så är det också okej! Signe kommer må bra oavsett hur hon får mat.

kramar i mängder!

[che]

Hinner inte läsa o svara nu men vill öronvika tråden!

[MariaTheres]

helenaeg: Usch ja jag känner igen alla de känslorna och tankarna från de första veckorna. Som tur är har de värsta känslorna av att inte fatta någonting i alla fall försvunnit. Jag tyckte det var jättejobbigt när hon var alldeles ny och liten, var nästan rädd att hon skulle gå sönder och hanterade henne förmodligen alldeles för varsamt. Tror att det gjorde lite att jag inte kunde känna så jättemycket för henne då, jag var ju bara rädd hela tiden!
Hur har det känts nu när du har varit ensam på dagarna, när Håkan jobbar? Jag är ju också rädd för det, hur det ska gå.. Nu har jag lyckats lägga Signe ungefär tre gånger per dag själv så jag har fått lite mer självförtroende när det gäller det. Förut var jag så klumpig att hon vaknade varje gång. Som med allt annat gäller det nog att öva, öva, öva och inte ge upp. Det är inte så lätt bara när man mår dåligt. Jag pm:ar dig så kanske vi kan prata mer på msn eller nåt! Kram

Lejonella: Usch ja det är så jag har känt ibland också när det är som värst, att de skulle ha det bättre utan mig. Bra att du också insåg att det är helt fel! Hur har din man reagerat på allt? Får du bra stöd från honom?
Ja det är klart att man får skuldkänslor. Man vill ju verkligen inte må så här. Skulle nästan göra vad som helst för att må bättre. Vissa stunder/dagar är det också bättre och då känner jag att det här kommer bli bra. Förhoppningsvis blir de fler.
Hoppas att du får bra hjälp nu. Eftersom ni är så pass medvetna om situationen kommer du ju i alla fall inte behöva vänta länge på att få hjälp som förra gången. Det kanske inte behöver bli likadant heller. Jag tror att lite sitter i rädslan för en depression. Jag har också varit deprimerad tidigare i livet och gått i terapi och var livrädd för att drabbas av förlossningsdepression. Det hjälper nog inte att vara rädd, spänna sig och nästan förvänta sig att den ska komma.. Men vet man hur det är så är det svårt att inte oroa sig.

Sitamoia: Jag skickade ett pm till dig nu! Du får jättegärna komma Ja det här med amningsnappen.. Egentligen handlar det kanske mest om vana. Att man borde komma ut öva och sluta vara så himla rädd. Samtidigt ser jag framför mig hur Signe skulle ligga och böka och slå så att den ramlar av, hon blir hysterisk och alla sitter och stirrar. Så behöver det ju såklart inte bli..! Hur går det för dig att amma ute, använder du nappen då med? Jag har för mig att du inte gjorde det förut.

[MariaTheres]

Glömde skriva att jag var till psykologen igår. Jag tyckte dock inte att det gav så mycket.. Kändes som att hon tyckte att jag var dryg eller något som inte hade varit ärlig förut. Det är säkert bara någonting jag fick för mig. Jag ska dit igen nästa fredag och tänkte gå ensam då. Nu var Patrik och Signe med så det blir kanske lättare att fokusera om jag är ensam..