Är det bara jag här med förlossningsdepression?

[MariaTheres]

Puffar lite..

[laisa86]

MariaTheres: jag tycker att det är så trist att du får känna såhär men jag hoppas att besöken med psykologen blir bättre och att du verkligen får prata ut! Jag tycker att det är bra att du lämnar sambon och Signe hemma, tror att det blir svårare att prata om känsliga saker om dom är med... jag hoppas verkligen för din skull att det blir bättre! Hur ammar du när du är utomhus bland folk? När jag är utomhus har jag en filt som jag gömmer Knut under. På den sida som jag ammar Knut, lägger jag en filt över axeln. Jag brukar sätta fast den i bh- bandet så att den inte ramlar ner. Det var lite krånligt i början och ibland när Knut skriker och vill ha mat på en gång så är det lite krånligt, men annars så funkar det helt perfekt! Tänkte att då kan du ju gömma amningsnappen lätt, om det är så att du skäms för den. Jag tycker inte att du ska skämmas för den, jag tror att det är vanligt med en sån och det är att amma på riktigt det oxå om du orkar får du gärna komma in till junimammorna och skriva en rad om dagarna, avreagera dig jag finns alltid där, nästan dygnet runt Kramar!!

[moia]

Ang. amningsnappen så nej - jag kan inte vara utan den. Ammar även ute med amningsnapp. Jag testar ibland utan men det fungerar inte, hon får verkligen inget grepp.

[Lejonella]

Maria Therese: min sambo var oförstående under tiden efter Lucas var född, och menade att alltind handlade om att vi hade sömnbrist. Det hade vi ju åxå, men inte känner man som jag gjorde för sömnbrist...Dessutom kan jag känna igen dessa tyngre tankar från när allra äldsta storebror var född. Ångest mm.

Nu under graviditeten så drabbades jag ju av depression runt v 24, och nu äntligen fattade sambon vad det handlade om!!! Han har varit stöttande och verkligen peppat mig till att tänka på mig själv i första hand osv. Att sluta jobba eller dra ned på arb tiden om nu det skulle få mig att må bättre, med eller utan sjukskrivning som extra ekonomiskt stöd.

Jag går nu 2 ggr/mån hos föräldra och barn psykologen och kommer så att göra lång tid efter förlossningen. Får verkligen ny energi känner jag av att gå dit. Hon är toppenbra och jag känner "connection" med henne.

Men nu till dig; Ge det en chans med psykologen!!! Utan man. Eller dom kanske kan sitta utanför och vänta om du inte vill lämna bebisen hemma??

KRAM!!!

[mallan29]

Som minimamman skrev så har inte heller jag läst alla svar du fått. Men har läst det du har skrivit. OCh får en lite tår i ögat för jag känner igen mig. Inte i allt du skriver men i mycket. Jag tyckte de 3 första månaderna var JÄTTE-JOBBIGA. När jag gick på stan med Ella i vagnen kunde jag titta avundsjukt på alla par som gick utan barnvagn och bara längta tillbaka till tiden då det var bara jag och min sambo. Jag ringde min mamma i storsett varje dag och grät. För mig vända det i-och-med att BVC startade min mamma-grupp så jag fick träffa andra mammor med jämngamla barn. Vi träffades sedan ganska regelbundet, och jag tyckte det blev bättre och bättre. I oktober fyller min dotter 2 år, och även fast jag vet att jag tyckte det var jobbigt den första tiden så längtar jag nu otroligt mycket efter ett syskon till Ella.
Så även fast det känns jobbigt nu, så kommer det att vända. Att stanna hemma tills hon blir 6 månader tror jag inte hon mår dåligt av, men du kommer absolut inte må bättre av det. Prata med din sköterska på BVC och efterfråga en mammagrupp.

Styrkekram från mig

[Johannelin]

Hej MariaTherese!

Hoppas du mår bättre! Jag kan tycka att det är lite befriande att höra att det inte bara är jag som har ett barn som skriker. Har mött så många nyblivna mammor med snälla bebisar nu så att jag nästan började tro att jag var en dålig mamma till Ruben eftersom han skriker en hel del. Han vaknar när vi är på promenad och då är det ofta mat han vill ha även om han nyss fått... Jag har ammat på alla möjliga platser denna sommar.
Jag hoppas verkligen att sjalen hjälper! Och att du känner dig starkare! Du är inte ensam med den där stressen du pratar om.

Kram

[Dannie]

Jag har inte orkat vara här inne på ett tag eftersom det känns som att det inte är någon annan människa här inne som har blivit deprimerad efter förlossningen. Alla verkar ha det mysigt och bra. Självklart förstår jag att det är jobbigt för alla med småbarn men det är ju ändå skillnad på att tycka att det är jobbigt och att vara deprimerad.. Hur som helst.. Jag kan ta allt från början.

Jag och min sambo bestämde oss för lite mer än ett år sedan att vi ville ha ett barn. Vi kände att vi ville leva med varandra resten av livet och att ett barn skulle bli en förlängning av den kärlek vi delade. Nu har barnet kommit och är snart 11 veckor gammalt. Allt känns förjävligt och som att vi har begått ett stort misstag.. Jag känner mig stressad och på spänn hela tiden och är verkligen en riktig skitmamma. Allt känns fel och jag förstår inte hur det kunde bli så här när vi längtade så mycket. Det började på bb med att vi fick ett mycket dåligt bemötande och ingen hjälp med amningen. Jag fick amningsnapp utan att ha fått någon annan hjälp och nu är vi fast med den. Jag vet att jag borde vara glad för att jag kan amma på det sättet, vilket jag också är ibland, men för det mesta känns det bara misslyckat eftersom jag ville kunna amma ”på riktigt”. Vi har försökt att avvänja henne men det går inte utan varje försök slutar i hysterisk gråt. Därför har vi gett upp detta och försöker nu att vänja henne med flaska istället men det sker inga framsteg där heller fast hon kunde ta flaskan i början.

Vi kan inte gå ut och gå eftersom hon inte gillar att ligga ner och om hon mot förmodan skulle somna oftast vaknar av ljud. Det är likadant inne också. Hon är extremt ljudkänslig men det har blivit något bättre de senaste dagarna. Att hon har svårt att sova gör att hon blir övertrött vilket resulterar i skrik.. Jag mår så himla dåligt när hon gråter.. Jag vet att det är dumt eftersom bebisar gör så, de gråter när de vill någonting. Ändå mår jag fruktansvärt dåligt av det. Hon vill inte heller sitta i sele utan blir ledsen då med. Hon vill helst bli buren hela tiden, antingen vänd framåt eller liggandes mot axeln, men alltså inte i en sele eller sjal (har iofs inte provat sjal eftersom jag inte ville bli ledsen av ytterligare ett misslyckande men har beställt en nu). Tror att det har att göra med att hon vill vara med hela tiden. Hon sover ganska bra på nätterna, för att vara en bebis, och det är jag väldigt tacksam över.

Jag vet att det kan vara så här och att det måste få ta tid att bli bättre. Jag vet också att hon måste få tid att anpassa sig till saker och att hon inte kan vänja sig med flaska på en gång och så vidare. Problemet ligger hos mig. Jag blir stressad, irriterad och arg när saker och ting inte går. Jag har inget tålamod och min kontroll och självbehärskning blir allt sämre. Jag har inte gjort illa henne eller gjort någonting annat för att skada henne utan tar snarare ut min aggression på sambon som inte heller mår så bra eller genom att slänga saker. Även om jag inte tror att jag skulle göra någonting är jag rädd för det ändå, rädd för min brist på tålamod.. Det känns som att jag blir mer och mer deprimerad och mina ångestanfall kommer allt oftare. Om sambon börjar jobba vet jag inte alls hur det kommer gå för mig/oss. Som det är nu känns det inte som att jag gör något vettigt alls. Jag kan inte ens göra mig i ordning för att gå ut med vagnen (även om hon hatar det så måste man ju försöka). Men sambon kan ju inte stanna hemma heller bara för att ta hand om mig och lilltjejen..! Är det fel att bara sitta inne tills hon blir större, kanske ett halvår? Skulle hon må dåligt av det? Eller ska jag fortsätta försöka gå ut även om jag blir jättestressad, får panik och hon börjar gråta?

Jag känner mig värdelös och som en fruktansvärt dålig mamma, som inte är glad och pigg och tar med henne ut till en park eller något. När hon ler, vilket hon gör ganska ofta, gör det ibland ont i hjärtat eftersom jag inte är glad hela tiden och inte heller förtjänar hennes leenden. Jag får fruktansvärda skuldkänslor och självförtroendet är verkligen i botten. Jag vet att jag behöver hjälp och har kontaktat psykolog. Även om allt känns hopplöst vill jag så klart inte ha det så här. Jag har funderat på om det inte vore bättre att jag tar livet av mig innan hon kan lära känna mig eller komma ihåg vem jag var.. Samtidigt skulle jag inte kunna göra det eftersom jag inte vill att hon ska tro att det var på grund av henne. Jag älskar henne men vårt liv tillsammans känns inte alls roligt, inte alls som jag trodde att det skulle bli. Jag vet att problemet ligger hos mig och att allt är mitt fel.

Jag känner mig dessutom väldigt ensam.. Jag kan ju inte ta mig någonstans och även om jag skulle vilja ha nya kontakter tror jag inte att någon jag inte känner vill komma hem hit på första besöket. Det "normala" är ju att man träffas på stan över en fika (tänker på mammagrupper och liknande).. Jag har några vänner men de har inga barn och jobbar så man sitter ju bara här.. Funderar på att komma iväg till babysim, eller är hon för liten (2,5 månad)?

Finns det ingen annan här som känner eller har känt likadant? Någon som kan ge råd eller vill dela med sig?

Det var som att läsa om sig själv... Jag är inte inne så ofta av just den anledningen att jag tycker det är så jobbigt att läsa om alla som har det så mysigt och bra och om allt fluff fluff... För mig är allt långt ifrån fluff. Allt känns som en kamp varje dag men det börjar kännas bättre faktiskt.

Har inte heller så många vänner och desto mindre vänner med barn men framför allt så orkar man inte riktigt hålla liv i alla relationer. Var väldigt aktiv på tråden januarimammor 2010 tidigare men kände att folk slutade svara på mina inlägg så jag orkar inte engagera mig i det heller.

Jag försöker att ta mig ut och träffa folk för jag vet att det får mig att må bättre och jag har precis börjat gå hos en psykolog och hoppas på att hon kan hjälpa mig.

Pratar gärna mer! Du är inte ensam! Vi måste slå hål på alla tabun kring förlossningsdepression.

[Dannie]

Kan bara tillägga att jag inte läst alla inlägg men ett tips för att sluta med amningsnappen som lyckades för min del var att börja att amma med den i början så att bröstvårtan "formas". Sedan tog jag bort den, då fick han ett mycket bättre tag. Om han sedan tappade taget så satte jag på amningsnappen igen och gjorde om proceduren. Det funkade för mig iaf. Till slut så lärde han sig att suga utan.

Prova! Och lycka till!

[Lejonella]

Håller med dig Dannie om att vi måste prata mer om förlossningsdepression och andra psykiska besvär man kan drabbas av efter att bebisen fötts: ångest, panik attacker mm. Och att vi som drabbas av dessa känslor/besvär inte ska behöva känna att vi ska skämmas för dem.

[Dannie]

Lejonella: Precis, för det hjälper ju inte tillfrisknandet så att säga... Då blir det en del av ångesten att man är en dålig mamma som känner som man gör.