6-årstrots

[leeloo]

Min dotter har förändrats...på några månader har hon gått från en frågviss nyfiken tjej till en riktig näsvis BITCH!!!
Förut så räkte det med att ta en time-out på pallen inne på toan när hon bråkade, men nu finns det inte en chans att det biter. Hon till och med skrattade åt mig när jag var så arg så jag kokade. Hon har börjat kasta saker på mig också och slå sin pappa. I bland verkar det som om hon har personlighetsförändringar. Ena stunden kan hon bete sig som en liten allvetande tant och andra stunden är hon som en bebis.
Hon säger emot oss och stöddar upp sig utan att tveka det minsta. Vi har fått bli stenhårda mot henne och de slutar ofta med att hon blir inkörd på sitt rum där hon skriker så rutorna skallrar och kastar saker så det tjongar i väggarna.
När utbrotten har gått över, efter ca 15-20min, så är hon jätteledsen och ångrar sig jättemycket.

Vi ser alltid till att vi blir vänner efteråt, det tror jag är viktigt. Vissa saker hon gör får relevanta konsekvenser.

Det verkar ibland som om hon inte kan stoppa utbrotten och nästan blir rädd för sig själv, hur arg hon kan bli.

Nån som känner igen sig????

[sprallos]

Jag kan bara känna igen mig från mitt jobb (barnskötare) de gångerna ett bart flippar ur får man (ibland) hålla fast dom tills utbrottet går över. MAn kan inte låta dom kasta saker etc. Vissa gånger får man helt enkelt skrika tillbaka på samma sätt.
Allt detta är ju såklart inte alls lika "lätt" att göra med sina egna. Man har en helt annan relation till "jobb-barnen". Men det enda som hjälper är att vara konsekvent, att ALLTID ge en konsekvens mot ett sånt beteende. Det får aldrig passera....det brukar vara det bästa

[grodan]

Har inga egna i den åldern, men har jobbat med sexåringar i många år,

Tyvärr kan jag bara säga att det är samma sak som att ha en 15 åring hemma.
I ena stunden är de jätte duktiga, ledsna, ångerfulla, för jävligt sura, envisa, kan o vet allt, "ska bara inte" tex. gå till dagis.
Hon är så vuxen och stor, hon kan och klarar allt samtidigt som hon vill krypa upp och gråta för att alla känslor skrämmer henne, liv o död brukar vara på tapeten också..
Inte mycket till tröst men jag lovar att det finns fler sexåringar....
tröst kram...

[leeloo]

Jo, jag jobbar också på förskola (lärare i tidiga åldrar) och jag känner att det är MYCKET lättare med "jobb-barnen" än med mitt eget. Det är inte samma känslor inblandade.
Hon har ju haft sina små perioder ung. två intensiva veckor om året, men den här gången håller det i sig verkar det som *suck* Mycket skrik och gap blir det och vi är lika envisa båda två, grrrr!!

[leeloo]

Ja, grodan, det verkar som om känslor är nyckelordet. Precis som du beskriver, så håller hon på! Man kan bli galen för mindre! Tur i oturen att jag inte är gravid än, då hade jag nog skaffat en övernattningslägenhet =)

[snufflan]

leeloo:Min dotter var precis lika dan i sitt 6 års trots!!!!!
Jag körde in henne på sitt rum så att hon fick avreagera sej, jag tror det är viktigt att dom får vara arga, men inte slåss osv...
Men jag kan lova det går över! Ida är 7år nu och hon är en ängel igen

[Xena66]

Japp jag känner också igen mig och min dotter(mellanbarn 19 år) var också så i den åldern värst var den gången då hon sa "Jävla kärring" då kan jag lova att jag EXPLODERADE!!!

OBS! alla är olika men jag tycker precist som alla dessa nanny serier att låta barnen gå in på sitt rum som straff oavsett ålder är ingen lösning precist som att hota dem med sängen eller att de ska få gå och lägga sig osv om de inte är snälla,detta på grund av att sängen och deras rum ska vara en fristad för dem och förknippas med lugn,ro,lek,sova,vila och glädje för dem inte som ett "straff område" FÖRSTÅ MIG RÄTT NU ALLA,som jag sa ALLA ÄR OLIKA och jag sa bara vad jag tyckte! Kram

[linda74]

Jag kan inte säga annat än att jag känner igen mig... Men mina största strider har jag med vår snart 10-årige son. Spelar ingen roll vad jag gör och vilka konskekvenser hans beteende får, så trotsar han mig... är t o m så jag och gubben bråkar ibland pga att gubben inte förstår situationen eftersom han inte har samma problem. Sonen är en ängel när pappa är i närheten...

Nu har vår son diagnosen AD/HD och får mediciner för det och vi har nyligen fått kontakt med BUP (barn och ungdomspsykiatrin) där vi ska få hjälp, för jag upplever ibland situationen som outhärdlig... Jag fattar inte att jag kan bli så j-a provocerad av min son... han är juh ett barn!

Jag kan säga att jag har använt mig av Nanny-metoder sen Albin var 2 år, och hur konsekvent jag än är så spelar det ingen roll... han tror ändå att han får göra som han vill.. Nu handlar juh inte detta om "vanligt trots", utan det hör till hans funktionshinder, så det är juh aningen annorlunda.

Våra andra barns riktiga trotsperioder har varit en vindpust jämfört med Albin!

[HelenaS]

Det är inte för inte som 6-årsåldern kallas "lilla tonåren". Det har varit likadant här hemma.... Jesper fick ju dessutom en lillebror när han var omkring 6 år, så då blev det nog kris x 2 för honom.

När de är 6 år är de liksom "mittemellan" på något vis, de är för små för att ses som stora, men ändå för stora för att ses som småbarn. De ska liksom vara bådeoch eller ingenting. Ena stunden tycker vi föräldrar att "Du KAN bädda sängen själv, du är ju så stor" för att i nästa stund säga att "Du är för liten för att gå själv till affären"...

Det är nog bara att härda ut, ha tydliga regler och hitta ett sätt att lösa konflikter som fungerar bra i er familj. Precis som Xena brukar jag inte använda Jespers rum som ett "straff" utan försöker resonera med honom på ett mer vuxet sätt, så gott det går. Däremot använder han ofta själv sitt rum som fristad när han blir upprörd, han stänger in sig där för att få vara i fred. Det är helt okej att han blir arg och upprörd, men han får inte säga fula ord, elaka saker eller slåss. Nu är det mer viktigt än någonsin förr att man själv också föregår med ett gott exempel, och inte gör det som barnet inte "får". Alla måste respektera varandra. Därför håller jag inte med dig, "sprallos", att man ska skrika tillbaka... Barn gör ju inte det vi säger att de ska göra, de gör det VI gör.. Hur ska man kunna lära ett barn att inte skrika, när man själv skriker åt barnet?

[grodan]

Ja, grodan, det verkar som om känslor är nyckelordet. Precis som du beskriver, så håller hon på! Man kan bli galen för mindre! Tur i oturen att jag inte är gravid än, då hade jag nog skaffat en övernattningslägenhet =)

Har en treåring och en fyramånaders.... jag vill ha en övernattningslägenhet