3-årsmonster. Handfasta råd o ärliga synpunkter?

[Snigel]

Vår lille ängel har blivit ett treårsmonster: han går från lugn till vansinnig på två sekunder och kan hoppa o skrika för full hals i 10 minuter i sträck (Öppna Förskolan kan skriva under på det..suck... som tur var är han fortf den goa och snälla killen på vanliga förskolan). Efteråt är han helt slut förstås.
Det är ett rent minfält härhemma sedan två veckor tillbaka, där jag o hans pappa försöker minimera antal konflikter och istället fokusera på att sätta ner foten när vi måste.
Han fick ju en syster för 5 mån sedan men jag tror att detta hör till åldern och inte Tilde: han gillar henne verkligen och lyser upp när dom leker, när han får presentera henne för någon eller när han kan gosa med henne.

Det känns självklart att han i den här åldern måste trotsa men när ingenting tycks minska intensiteten i hans utbrott så känns det verkligen som vi gör något fel! Jag är helt slut på kvällarna och då kan jag bara tänka mej hur han mår...


Just nu har vi några olika knep för att hantera det här så jag vill gärna höra vad ni tycker om dessa och samtidigt få nya tips på vad som funkar för er.
Så här gör vi:

1. Undviker konflikt om det inte är viktigt.
Det betyder att jag tex låter honom stänga barngrinden till kapprummet på dagis fram för näsan på mej, snällt väntar tills han tagit på skorna, väntar tills han "tittat på tavlorna", och sedan ber honom släppa in mej "så snart han är färdig" (tar bara ett par sekunder efter jag frågat).
Jag tycker det här är lite jobbigt eftersom jag till sättet är väldigt bestämd, men jag tror att jag måste ta det lugnt o backa just nu?

2. Provar att fråga om han behöver en kram/sitta i famnen när han börjar "bli störig".
I 80% av fallen vill han inte det, men det funkar ju ibland.

3. Säger till honom att jag inte vill leka eller prata med honom förrän han skärper till sej och gör vad jag bett honom om.
Funkade fint idag när han vägrade prova en overall: han fick gå iväg och komma tillbaka självmant när han blivit desperat efter min uppmärksamhet igen "mamma, vi kan prova overallen nu". Tyvärr alldeles för tidsödande i många fall, och svårt om man är ute på stan...

4. Infört belöningssystem (Bilar-klistermärke för uppäten frukost utan strul och guldstjärnor o hjärtan för övriga ovanligt bra saker han gör).
Detta är förstås min favorit! Inte bara för att han tycker det är roligt, utan också för att det faktiskt funkar

5. Sätter honom i soffan på time-out när han blivit vansinnig, får sitta tills han lugnat ner sej igen (eller när han gått från arg till ledsen för då klarar han inte att sluta gråta förrän vi tar honom i famnen).
Funkade bättre förut, nu har han börjat åla sej ner samma ögonblick jag sätter dit honom. Jag ger mej aldrig förrän han lugnat sej men det innebär att jag sätter tillbaka honom säkert 50 ggr varje gång. Han känner sej då trängd och börjar riva/slåss/sparka. Det är verkligen ledsamt att se honom så himla arg, frustrerande att han inte sitter kvar och svårt att hålla sej själv lugn medans detta pågår!

6. Stänger ut honom i hallen (tråkigaste rummet) när han måste lugna ner sej men redan är så extremt uppvarvad att jag direkt ser att han kommer att bli svår att sätta i soffan.
Detta provade jag för första gången idag. Även om det var enklare att hantera än soffan så fick jag otroligt dåligt samvete då jag hindrade honom från att ens se mej. Kände mej verkligen som en svikare... han gick dock från arg till ledsen betydligt snabbare än i soffan, så då kunde jag öppna o ta honom i famnen. Dessutom hade det fördelarna att han inte kan göra illa mej, jag slipper det jobbiga lyftandet till soffan och risken att tappa honom när han ålar som värst.


Snälla, ge mej era helt ärliga synpunkter på detta (knäcker vi honom snarare än hjälper honom med gränserna?) och kom gärna med alternativa metoder som vi kan prova!!

[Poffie]

Vet inte riktigt hur ni ska göra, det är så svårt att veta vad som funkar för var familj. Vi har EXAKT samma problem med att våran annars så snälla och duktiga dotter blivit ett ilskt monster som ska göra allt annat än att lyssna på oss.
det vi har märkt är att metoderna inte spelar lika stor roll som att ALLTID vara konsekvent! Viker man det minsta lilla från det man bestämt så blir allt värre. Är det sista gången så är det också sista gången!
Vi kör med time out med Alicia när det blir som värst. Oftast så fungerar det bara att ge en varning så slutar hon med lyssnar hon inte då så är det ut i hallen och lugna ner sig alternativt stå där i 2 minuter. I hallen ser hon inte oss och kan inte fortsätta utbrottet för syns skull...
Hoppas att ni kommer på en lösning!

[Nelia]

Med risk att vara lite tröttmössa och virrig nu på kvällskvisten så vill jag bara säga att jag inte gillar metoden där man "tvingar" barnet att lugna ner sig. Alltså, missförstå mig inte, jag säger inte att du gör fel med ditt barn, men när det gäller min son så känns det fel att inte låta honom få visa sina känslor. Arg, ledsen, upprörd, uppgiven, osv... jag tycker det är viktigt att han får lov att vara det, att det är okej att visa sina känslor. Jag är själv uppfostrad på sådant vis att jag blivit inslängd på rummet med orden "Du får lov att komma ut när du är lugn/snäll/tyst..." vilket bara bidragit till att jag grävt ner och dämpat mina riktiga känslor för att slippa mitt straff och på så vis vara välkommen ut igen. Jag tror detta är en av anledningarna till att jag har svårt att visa mina känslor öppet idag och slåss för det jag känner. Är dessutom väldigt konflikträdd.

Sen är det såklart inte okej att slåss/sparkas osv, och där har vi markerat från början så det minns jag inte ens om han gjort sen han var runt 1½-2 år...

Jag tror på att välja sina strider, vilket ni redan verkar göra. Jag blundar för mycket, och strider för det jag anser vara viktigt, farligt etc. Säger jag ett nej så står jag fast vid det. Och tro mig, jag har ångrat många nej när jag efter 30-60 minuter fortfarande strider om det med sonen, svettig, trött och jävlig... Men jag håller alltid fast vid mitt nej, så han har ju lärt sig med tiden att det är lika bra att lyssna än strida. Sen finns det väl få gånger då han kan få sin vilja igenom om han diskuterar fram den, argumenterar, ger egna villkor osv, utan att skrika om det eller gnälla till sig det. Då växer han mycket kan jag lova, när han lyckas få mig att ändra på mitt beslut, rätt kul att se faktiskt.

Men tjaa... trotsen, vad gör man? Väntar ut den...? Joel är ju närmare 4 år än 3 år nu så jag har nog glömt den perioden vi hade det som värst. För visst har det varit raseriutbrott, ligga på marken och sparka, bära iväg honom till bilen, gå ut ur affären, avbryta en lekträff för tidigt för att han varit helt överjävlig. Men det går över så småningom, det gäller bara att bita ihop och inte höja rösten, trotsa emot (för det hjälper verkligen inte)... ibland har jag ställt mig frågan, vem är det som trotsar, jag eller barnet? Ofta ställer jag frågan innan jag beslutar mig om hur jag ska hantera situationen. Jag menar, vad är det att bråka om ifall han hellre vill ha en annan tallrik till middagen, eller sitta på en annan plats...? Ha en annan tröja på sig som inte alls matchar, ta på sig/ta av sig jacka vid fel väder? Ja, det finns ju mängder med situationer då jag helt enkelt låtit honom hållas, han får själv lära sig.

Ett bra tips är att jag många gånger ger honom egna val. Alltså, exempelvis om han bråkar om kläder, så tar jag fram två tröjor och säger att han får välja, samma med skor/jacka/mössa m.m. Vill han inte duscha så frågar vi vem han vill ska vara med, mamma eller pappa? Det brukar avleda honom från vad han egentligen bråkar om (för vet han ens själv?) och då blir han ofta nöjd när han får göra ett eget val. Samma med villkor, om han gör si eller så så måste han isåfall göra så sen... brukar funka... Belöning ibland, jag gillar egentligen inte belöning, men han tycker det är roligt ibland när han exempelvis vet att han får lite lördagsgodis/en leksak om han städar sitt rum eller äter upp maten osv, men detta är inget vi har satt i system utan det är någon ytterst enstaka gång.

Ja, det var väl lite vad jag kom på nu... kommer säkert på något mer och skriver igen.

[Nelia]

Och inte att glömma: "Mamma och pappa älskar Dig oavsett!" Detta visar vi alltid. Hur arg eller sur han än är så är han alltid välkommen till knäet för kramar och pussar och kärlek.

[lolenona_84]

vi har ett 3-års monster här hemma med. Skönt att höra att det finns fler.
Känns som allt blir fel nu för tiden. Han som alltid varit så enkel, ja nu börjas det.
Oftast känner jag att det bara är att göra som jag alltid gjort när han hållt på med "dumheter". Ignorera i största möjliga mån då har han snabbt glömt bort att fortsätta med det men jag undrar många gånger om det verkligen fungerar nu.

Vårat störta problem här hemma nu är att han inte äter. Säger blää, tycker inte om, det är äckligt. (vart han nu fått det ifrån för det är inget vi säger och han har precis börjat allmän förskola och där äter han inte). Grejen är att han alltid har ätit bra och allt så vi vet att han tycker om egentligen. Någon enstaka måltid går bra samt oftast frukosten. Han vill leva på mackor, youghurt, mjölk och frukt ungefär.
Ibland när han går med på att bli matad så äter han bra. Känns inte alls bra att göra så eftersom han ätit själv sen innan 1 års ålder men han är ju på bättre humör när han äter efter ordning.

Och det andra största problemet är att han puttar och sparkar på Joel. Många gånger är det bus från början men som blir för hårt för lillen. Jag har testat många varianter för att få honom att sluta. Nyligen har han kommit på att han kan skrika nej högt till Joel också så att han börjar gråta.
När Joel väl gråter så vill han trösta honom fast det känns som att det är en lek mer.
Detta är det som absolut jobbigast. Det är ju hemskt att Joel ska behöva gråta så mycket och utstå så mycket. Det blir väldigt påfrestande att behöva trösta hela tiden och all ljudvolym det innebär.

Gabriel gör precis samma saker när barnen är hemma med deras pappa själva eller när vi är hemma allihop. Så det spelar ingen roll.

Känner att det blir lite konstigt det jag skriver men det är så svårt att fomulera hur verkligheten ser ut.

Gabriel är för det mesta ändå väldigt gó såklart. Tror faktist inte att det är någon annan är jag och hans pappa som sett något av hans värsta beteenden så det är något han gör när han är själv med oss här hemma.

Jag tar också gärna emot tips på hur man hanterar 3 åringar. Finns det någon bra bok att läsa?

[Kali]

fint du skriver Nelia!

jag vet vad du talar om. så till den grad att grannarna har ringt på och klagat på skrikandet.....

jag försöker också undvika time-outs. tycker nog de är lite för små för att greppa vad det handlar om. jag brukar oftare vänta, säga att jag inte förstår så länge han skriker, att jag kan hjälpa honom om han inte pratar, när han lugnar sig brukar jag fråga om han vill att jag skall berätta vad som hände och det vill han nästan alltid. då försöker jag göra det.

det är så roligt för nu den senaste månaden så har han börjat fråga själv. när han är arg eller ledsen så säger han efter en stund mellan snyftningarna "mamma du får berätta för mig vad som hände" och då får han sitta i famnen och så andas vi lite ihop och så berättar jag vad som hände. det kan låta "jag ville att du skulle ta på dig dina stövlar så vi kunde gå och jag bad dig flera gånger. men du lekte med dina tåg och ville inte det så du fortsatte leka. jag sade till dig att du måste ta på dig dina stövlar och att du antingen kunde göra det själv eller så skulle jag göra det. så väntade jag lite men du tog inte på dig stövlarna utan fortsatte leka. då gick jag fram till dig och satte på dig stövlarna. det ville inte du så du blev jättearg, tror jag? eller blev du ledsen?"

det enda jag försöker vara försiktig med är belöningar i utbyte mot något. jag kör det ibland med något som är väldigt viktigt eller där vi kört fast men man skall liksom kunna äta frukost, ta på sig ytterkläder, plocka upp leksaker, lyssna på sina föräldrar eller vad det nu är utan att få något för det. jag föredrar att låta barnet göra det jag vill först och sen spontanbelöna, typ "oj, nu var du så duktig att vi gör det här roliga eller du får den här" Det blir ju en belöning men det blir som ingen deal om ni förstår hur jag menar?

jag är väldigt förtjust i jesper juuls sätt att tänka kring barn och föräldrar så det kan vara ett lästips

[lolenona_84]

men åh Nelia, vad glad jag blir! Läste precis ditt inlägg och det du skriver är, nästan till punkt o pricka, så jag tänker och gör.
Så glad jag blir att höra att det går över, fast det vet jag ju egentligen att det gör. Men just det att vi tänker och gör så lika och det visar sig fungera.

Det första du skriver om att tvinga ett barn att lugna ner sig har jag funderat en del omkring då och då.
Jag tillhör nog också den som fick gå till mitt rum och lugna ner mig och idag spar jag ofta på ilska och irritation tills jag spricker.
Till Gabriel brukar jag säga att du får bli hur arg du vill men...ja och så fortsättning beroende på vad det handlar om.
Han får mer än gärna sitta i mitt knä och vara arg, ledsen, sur mm.

Ne jag måste sluta skriva nu. Jag vet knappt vad jag skriver längre, känner mig ordentligt trött och fumlig i huvudet. Dax att sova.

[lolenona_84]

ja jesper juul har jag läst något av för länge sen, det var nog när jag var gravid med gabriel. han gillade jag.

[sprallos]

Ja 3 års monster är inte roliga...nu har vi ett light monster här, han har aldrig blivit så arg att han lagt sig ner och vrålat osv. Men hemma kan han trotsa på otroligt...så till den milda grad att han inte är "hemma"...han bara skriker och är helt borta i blicken. De gångerna har bara en ordentlig fasthållning och tillsägelse fungerat, då "släpper" det. Men oftast bli han då ledsen istället...så jag vet inte vad som är bäst...:-S

Att ge dom ett val kör jag också på..."Vill du ha den eller den?", Ska du ha gröt eller yoghurt till frukost?" osv. Då får dom vara med och bestämma. Men sen väljer jag också mina krig...ser man att han inte bryr sig egentligen utan bara säger ifrån "för att" så kan jag ge med mig om det inte spelar roll, men vissa saker är sånna där "sätta dit mamma" grejjer och dom är jag väldigt noga med att han aldrig får vinna. För oss är det te en prydnandsbil vi har i köket, han vill gärna leka med den men får inte. Han frågar om den minst 1 gång/v och har alltså fått "nej" sedan 2 år tillbaka.. Skulle aldrig ge mig nu...Samma gäller att gunga i bebisgungan, springa på parkeringsplatser eller skrika i affären. Då går vi ut på en gång...

Sen är jag noga med att kramas mycket och säga hur mycket jag älskar honom. Även när han är arg. "Jag förstår att du är arg, du får vara arg, det är Ok" osv. Sen kan vi prata om det när han lugnat ner sig.
Victor är en i grunden känslig och mjuk kille. Han gillar inte bråk och höga röster, så det funkar absolut sämst. Detta händer ändå...jag är allt annat än perfekt, har noll stubin...men jag försöker att inte explodera själv...Men mycket har blivit bättre på sista månaderna. Han blir 4 i november...men det började förra sommaren när han var 2½ så det känns ändå som att det räcker och blir över..

[Snigel]

Tack så jättemycket för era braiga svar! jag har lite morgonstress just nu men ska läsa o svara ordentligt lite senare. Tack för ni tt tid att svara!

[Nelia]

Kali: du satte nog rätt förklaring på hur belöning går till här hemma, de flesta här är faktiskt också spontanbelöningar.

Gillar också Jesper Juul, har några böcker hemma och känner att det är dags att läsa lite mer nu när jag är ledig, för jag har liksom inte sett förbi 3-årsåldern än. Herregud, det är ju så mycket kvar som ska hända i våra barns utveckling och jag har noll koll vad som komma skall. Man har ju bara varit insnurrad på 0-3 år på nåt sätt...

[Cissid]

Här har vi samma problem och liknande lösningar, men vissa dagar funkar inget och andra funkar allt, så man vet aldrig i förväg hur dagen kommer att bli. Det jag märkt är att ju mer stressad jag är desto sämre blir allt och mer bråk och T sätter sig mer på tvären. Om man däremot tar det lugnt och sjunger och busar så går det mesta bra. Det gäller mest nu att leva som man lär... inte lätt! Här har vi sjukt mycket bråk.

Ni pratar om val, det är eller det där osv. Här blir svaret: inget! Eller att han väljer det ena för att sen ångra sig och välja det andra eller något tredje. Så jag funderar allvarligt på att för ett tag ta bort alla val och bara bestämma allt, och se om det blir mindre tjafs.

Mycket verkar också bero på sömnen, om han sovit oroligt blir det mer trots och testning än om han sovit bra. Han trotsar mest här hemma och är hur snäll som helst ute bland folk, om man inte varit ute mycket för då verkar han inte kunna hålla sig lugn och snäll längre och då börjar trotset komma, så då får mab skynda sig hem vid första konflikten. Jag hoppas bara att man hanterar allt rätt så han kommer stärkt ut ur den här perioden.

[Nelia]

Jag kan också märka på Joel att om vi varit iväg på något i några dagar (exempelvis när vi var i Italien, eller bara varit på kalas, middag, hälsat på hos någon osv) så har han varit som en ängel! Lyssnar, är lugn, snäll, ja nästan "exemplarisk" (om det finns något sådant, hehe) och då kan vi få igen det sen i några dagar, då får han en sisådär 2-3 hysteriska dagar proppade med trots. Det slår aldrig fel.

[Fru S.]

Vi har också en utvecklingskille här hemma som testar oss precis hela tiden.

Jag har läst en bok av Lars H Gustavsson som heter "Växa inte lyda". It´s the shit!

Vi har fått många bra infallsvinklar och sätt att se på sina barn.

Han pratar bland annat om tre korgar (han har fått det från en annan barnläkare tror jag)
I den första korgen lägger man saker som det inte är nån mening att bråka om, tex vilken färg på muggen eller vilka bestick det ska ätas med eller vilken pyjamas eller vilket gosedjur som ska med i sängen. Kort sagt saker som barnet kan få bestämma som inte skadar dem.
I korg två lägger man saker man kan kompromissa om, tex vilka kläder barnet ska ha på sig, hur länge den ska få titta på tv osv.
I sista korgen lägger man saker som föräldrarna måste bestämma över tex: Sitta i bilbarnstolen, gå på insidan av vagnen när vi promenerar, inte använda knivar, inte slåss. Helt enkelt det som är livsviktigt. Senare så får man byta ut sakerna, vi har redan diskuterat om alkohol och utetider....

Gus vet att om jag säger: Detta diskuterar vi inte, du MÅSTE ta på dig bältet-sitta still i vagnen-sluta hoppa i sängen-inte balansera på båtkanten.....
Då vet han att jag menar allvar och slutar för det mesta.

Time-out skulle aldrig funka på honom. Vi säger hela tiden att alla ska få vara med och time-out är ju en uteslutning....
För att bryta ett utbrott använder vi fler tekniker. Ett är att vänta ut det, gå därifrån, jag berättar vart jag går och ber honom komma när han är klar. Om vi har bråttom kan jag säga att om han inte vill göra det vi är på väg till så stannar vi givetvis hemma, då slutar han för det mesta. Jag har stannat hemma från förskolan en dag när han var APDRYG på morgonen. Han hade skittråkigt hemma den dagen .
Om jag är på humöro ch har tid kan jag också börja gnälla, stampa i golvet och bete mig. Det brukar sätta stopp för eländet och vi får prata lite och bryta utbrottet.

Sen finns det dagar då jag inte har tålamod, när jag skriker tillbaka och blir lika apgalen. Men då brukar jag gå undan och smälla lite i dörrar.
Jag tror faktiskt att det är lika viktigt att Gus ser mig förbannad nån gång, han vet att det går över och vi är aldrig osams nån längre stund.

Det roliga är när vi är ute eller hos nån annan familj, då har vi en liten väluppfostrad kille som gör precis som vi säger. Han älskar att gå på restaurang så då vet att minsann hur man uppträder och charmar servitriser. Det är rätt kul att se....

[Snigel]

Å vad glad jag blir att så många har tagit sej tid att svara och dela med sej av både åsikter o tips! Tacktacktack!

Poffie- ja det låter som att dom är lite lika, våra huliganer...! Jag tycker också att han lugnar sej snabbare när han är i ett annat rum och vi inte ser utbrottet. Jag gillar när han stampar iväg självmant för då lugnar han sej relativt fort.

Nelia- jag håller absolut med om att dom ska få visa känslorna, och jag känner även igen vad du säger om att bli instängd på rummet och därmed få svårare att våga visa sej arg osv!
Det jag känner är problemet är nog mest att jag inte tycker det är OK att stöka runt (kasta saker/slåss/skrika hejdlöst tex) även om man är arg. Jag skulle helst vilja lära honom ett bättre alternativ till stöket som han just nu satsar helhjärtat på- att istället berätta för mej vad problemet är så att jag förhoppningsvis kan hjälpa honom att minska frustrationen. Ibland har han faktiskt gjort det och då har vi sluppit utbrottet. Kanske för att han förstår att jag förstår?
Sedan har jag försökt få honom till att slå på soffan istället för på mej om han blir arg- det kanske är värt att fortsätta med så att ilskan får en väg ut?

Det där med belöning är jag inne på för att det är det enda som funkar klockrent just nu. Egentligen har jag alltid tänkt som du, att det ska vara mer av en överraskning för ett bra beteende. Jag tror att vi får gå över till det så snart som den värsta perioden är över!

Lolenona- ja våra är ju i precis samma ålder så dom håller väl jämna steg med såna här saker
Jag fick tillfälle att testa "ignorera" metoden idag: han ville inte åka till mommo o moffa så utan någon kommentar på det klädde jag på mej o Tilde och packade bilen (med ytterdörren öppen om han ville titta). När jag sa att "Tilde , ska du hinna först in i bilen" satte han fart med skorna och pep inte mer om att inte åka... En fajt mindre denna gång alltså.
Det där med att Gabriel tar ut det på Joel förstår jag är jobbigt- det måste vara ett väldigt jobb att hålla isär två barn som båda kan gå.... Jag jublar för varje dag som går att Liam ännu bara tycker att Tilde är fantastisk- för jag vet ju att det kommer att ändras till diverse tjuvnyp såsmåningom.

Kali- härligt att höra att det finns fler barn med röstresurser *hihi*
Hur gör du om ni är ute bland folk och han får ett utbrott? Jag har liksom bara haft time-out som "vapen" då (jag låter honom stå i ett hörn tills han lugnat sej, så att han inte kan springa iväg från mej), men jag skulle gärna prova alternativ!

Sprallos- den där blicken som försvinner känner jag tyvärr igen. Då har jag ett tiominuters utbrott att hantera...
Victor låter ganska lik Liam till sättet: han är också väldigt mjuk o känslig. Han är ordningspolisen på dagis som städar efter alla, som ger alla barn o fröknar en kram innan han går hem och som aldrig har ens petat på ett annat barn i ilska. Han tycks liksom släppa ut sin "vildare" sida genom dom här utbrotten!

Cissid- det där med att sova ordentligt är absolut grejen här också. Det straffar sej direkt om vi inte håller rutinerna där. Dessutom tycks han bli lika ilsk som sina föräldrar när blodsockret sjunker...hm...

Fru S- aha! Då ska jag låna den boken! Jag lånade den härommånaden men hann inte läsa den då, så nu ska jag komma ihåg det när vi går till bibblan!
Det där tänket med korgarna låter praktiskt. Om vi diskuterar igenom det här hemma så kan vi då bli mer säkra på att vi gr på samma sätt. (Jag o hans pappa är ruskigt överens om uppfostran som tur är).
Jag ser förresten framför mej bilden av hur du kör ett eget "trots-race" framför en tjurig Gustav- hehe!
Det där med att få bli arg som förälder också tror jag stenhårt på. Dom måste ju veta vad det leder till. (Själv brukar jag drista mej till att slänga en -icke begagnad- blöja i väggen om det rinner över helt. Och komplettera med ett ljudligt "arghhhh").

Det är lite typiskt att dom är såna änglar ibland- Liam sköter sej finfint på dagis och när vi är hos kompisar men hemma eller på mer anonyma platser kan han bli vansinnig för ingenting! Dr Jekyll & Mr Hyde...